Med Däggdjur menar man ofta sådana djur som föder levande ungar, men det finns även andra djur som gör det. Däggdjur har mjölkkörtlar för att amma sin avkomma, som diar. På gammalsvenska hette dia dägga. Dessutom har däggdjur päls och en jämn kroppstemperatur. Mycket speciellt med dem är att deras röda blodkroppar, erytrocyter, saknar kärna.
DÄGGDJURENS TAXONOMI
Rike: Metazoa
Stam: Chordata
Understam: Vertebrata
Klass: Mammalia
DÄGGDJURENS ANATOMI OCH FYSIOLOGI
HUD OCH PÄLS
Läran om huden kallas för dermatologi. Huden, cutis, är ett mekaniskt skydd mot yttre skador av infektioner, trauman, köld och hetta, kemikalier etc. Den skyddar kroppen mot uttorkning och har dessutom känsel för temperatur, beröring, tryck och smärta vilket minskar risken för skador. Den har även en aktiv roll i kroppens temperaturreglering och bildandet av vitamin D.
HUDANATOMI: Huden är ett stort organ och täcker hela kroppen och övergår i slemhinnor i kroppsöppningarna. Överst ligger överhuden, epidermis, som består av olika cellager med det yttersta, stratum corneum, förhornat. Därunder ligger den tjockare delen, läderhuden eller dermis, som ger huden dess elasticitet och innehåller blodkärl, som försörjer epidermis med näring. Där finns också talg- och svettkörtlar, hårsäckar och nerver. En del hud är speciellt utvecklad att bilda hornlager till hovar, klövar och klor och även till exempel trampdynor och nosspegel. På sidan om ändtarmsöppningen, anus, finns det hos många däggdjur analsäckar, som egentligen är hudinbuktningar rikligt försedda med körtelvävnad. Underhudsvävnaden, subcutis, består mest av fett.
Pälsen består av större stickelhår och finare underull, hos korthåriga däggdjur dominerar stickelhåren och hos de långhåriga underullen. Runt nos och ögon finns kraftigare känselhår, morrhåren. Speciella hår är ögonfransarna. Hos vissa djur, till exempel igelkott, är en del hår styva som taggar.
I huden finns även små muskler som gör att djur kan resa ragg, speciellt på ryggen. Det har betydelse för att öka pälsens värmeisolering och även för djurens kroppsspråk med varandra.
HUDFYSIOLOGI: Hudens uppgift är att skydda kroppen mot uttorkning och yttre åverkan av trauman och infektioner. Den hjälper genom svettning till att hålla normal kroppstemperatur, men hos många köttätare, carnivorer, saknas denna funktion, hundar svettas inte på samma sätt som till exempel hästar. De sköter istället det genom att hässja med mun och tunga. Talgkörtlarna i huden smörjer hudytan så att den blir mjuk och följsam.
Pälsen växer inte kontinuerligt som klorna gör, utan i intervaller, cykliskt. Fasen när hårstrået växer kallas för anagen och när det växt färdigt kommer det i en vilofas, som kallas för telogen innan strået lossnar och faller av. Mellan dessa faser finns en catagen fas.
SKELETT
Läran om skelettet kallas för osteologi. Däggdjurens skelett liknar på många vis människans. Skelettbenen har samma latinska namn och djurens framben liknar människans armar. Sen finns det olika variationer mellan djurarterna. Antalet revben varierar och fötternas skelett ser olika ut på flertåiga däggdjur, klövdjur och hovdjur. En expert på skelett, en osteolog, kan skilja på ben från olika arter då det finns vissa skillnader. Vid arkeologiska utgrävningar kan de därför se om benfynd är från exempelvis en gris eller hund. Människans nyckelben saknas på de flesta däggdjur, men människoliknande däggdjur som apor har nyckelben och på huskatt finns en liten nyckelbensrest som kan ses på röntgen.
SKELETTANATOMI: Skelettet stadgar upp och skyddar kroppens mjukdelar och via lederna fås en rörlighet mellan benen. Man brukar dela in kroppens skelett i:
- Skallens, hals- och ryggkotpelarens, rev- och bröstbenens olika delar.
- De fyra extremiteternas olika bendelar.
- Organben, som finns i olika mjukdelar, till exempel hjärtben ( Os cordis) på nötkreatur och penisben ( Os penis) på hanhundar.
Antalet ben hos olika arter varierar stort. Ryggkotor, revben, svanskotor och fötternas ben mm skiljer sig ofta i antal mellan olika däggdjursarter.
Formen och funktionen hos skelettben gör att man kan dela in dem i olika typer av ben:
- Långa rörben (Ossa longa), som ett typiskt exempel är extremiteternas lårben. De består av den längre mellandelen, diafysen, en tillväxtzon, metafysen och två ändar, epifyser. Mellandelen är som ett rör och innehåller benmärg, rikligare än i andra ben.
- Platta ben ( Ossa plana) som fungerar som fäste för muskler och skyddar underliggande organ, till exempel pannbenet.
- Korta ben ( Ossa brevia), som är ungefär lika långa, breda och höga. Exempel är benen i framknä ( carpus) och hasen (tarsus).
- Oregelbundna ben ( Ossa irregularia) är exempelvis ryggkotorna.
Skelettbenen består av benvävnad, som ytterst oftast är hård (Substantia compacta) och inuti lite porösare ( Substantia spongiosa). De är klädda med en benhinna, periostum, utom på de ställen där de har brosk till exempel mot lederna. De har också blodkärl och nerver och kan innehålla benmärg.
Med undantag av vatteninnehållet utgörs skelettbenen kemiskt av en tredjedel organiskt material och två tredjedelar oorganiskt material mest i form av mineralerna Kalcium och Fosfor i olika föreningar. Det organiska är mest gelatin.
SKELETTFYSIOLOGI: Skelettet stadgar upp hela kroppen rent mekaniskt och med hjälp av lederna, ledband, senor och muskler som är fästade på skelettet kan djuren stå och röra sig normalt. Skelettet har också en skyddande funktion, så att hjärnan och resten av centrala nervsystemet inte skadas så lätt. Bäckenbenen skyddar inre organ och bröstkorgen skyddar lungor och hjärta. Bröstkorgen med sina muskler har också stor betydelse för andningen. Benmärgen har stor betydelse för blodbildningen och dessutom fungerar skelettet som en stor reservoar för mineraler. Om blodhalterna av kalcium eller fosfor blir för låga, så kan ämnena hämtas till blodet från skelettet.
LEDER
Läran om lederna kallas för artrologi.
LEDANATOMI
Med en led menas en förbindelse mellan två eller flera skelettben, brosk eller annan vävnad. Man delar in lederna i så kallade Sammanväxta leder ( Synartroser ), Fullständiga leder ( Diartroser ) och Amfiartroser.
Sammanväxta leder: Synartroser är leder mellan ben som växt ihop, så att de inte längre kan röra sig så mycket mot varandra. De saknar ledhåla och hit räknas till exempel lederna mellan skallens olika ben, revbenens ledande mot ledbrosken, symfysen i underkäkens framkant, iliosacralleden mellan ryggkotpelarens korsben och bäckenet och blygdbenets symfys, den så kallade pubissymfysen. Pubissymfysen hos hondjur mjukas upp och blir rörligare vid en förlossning.
Fullständiga leder: Diartroser har en ledhåla innehållande ledvätska och de omges av en ledkapsel. Diartroser har stor rörlighet och kallas ofta för äkta leder. Hit hör till exempel käkleden, bogleden, armbågsleden, höftleden, knäleden, hasleden och fötternas leder. Ledytorna har olika former och är täckta med glatt, hyalint ledbrosk, som saknar blodkärl och nerver. Ledkapseln har ett yttre starkare skikt och ett inre, tunnare skikt, synovialmembran, mot ledhålan. Synovialmembranet är rikligt försett med blodkärl och nerver och bildar ledvätska, synovia. Synovian liknar till utseendet vitan i vanliga, råa hönsägg och fungerar som smörjmedel i leden. I en del leder bildar synovialmembranet fickor, som går ut en bit från leden och underlättar rörligheten hos intilliggande muskler och senor. Diartroser hålls ihop av fasta ledband, ligament, som oftast sitter utanför ledhålan, men i en del fall även inuti ledhålan. I till exempel höftled och knäled finns ledband inuti lederna. Disker och menisker är fibrösa broskskivor, som ligger mellan ledbrosken i en del leder, till exempel i knäleden. De jämnar ut ledytorna, så att de passar mot varandra och ökar ledens rörlighet och motståndskraft mot hårda stötar.
Amfiartroser är ett mellanting mellan sammanväxta och fullständiga leder. De är utan ledhåla eller så har de endast en liten ledhåla. Delarna förenas av fibrös broskvävnad och hålls kraftigt ihop av olika, korta ligament. De har en viss rörlighet, men inte så stor som de fullständiga lederna har. Till amfiartroserna hör lederna mellan ryggkotorna.
Knäleden i djurens bakben är en komplicerad led, som egentligen består av 3 leder, leden mellan lårbenet och skenbenet, leden mellan lårbenet och knäskålen och leden mellan övre delen av skenbenet och vadbenet. Knäledens benytor är relativt platta, så den är starkt beroende av ledbanden och omgivande vävnader för sin stabilitet. Inuti leden finns två korsband, som stabiliserar leden i riktning framåt-bakåt och på sidorna finns sidoligament, som stabiliserar knäleden i sidled. Knäskålen ligger i en fåra på lårbenet och sitter upptill fast i stora lårmuskeln. Nertill på knäskålen går ett stort ligament, som också kallas för patellarligamentet eller patellas raka band. Åt sidorna från knäskålen går det också små ligament till sesambenen på lårbenets baksida. I leden mellan lårben och skenben finns två broskskivor, menisker, som har en stötdämpande funktion. Knäleden rör sig bara i en ledd, den böjer och sträcker på sig med hjälp av omgivande muskler och senor.
LEDFYSIOLOGI
Ledrörelserna är av olika slag. Glidrörelser är dominerande i halskotornas leder, medan olika, vinklade rörelser mot en tänkt axel dominerar rörelserna i de flesta leder. Leden kan då böjas och sträckas, vilket också kallas flexion respektive extension. Cirkelrörelser är inte så vanliga hos däggdjur som på människa, men hos till exempel människoapor, primater, kan bogled ( motsvarande människans axelled ) och höftled utföra cirkelrörelser. Fladdermöss och andra flygande däggdjur har en del leder med väl utvecklade cirkelrörelser. De flesta däggdjur har endast en liten, begränsad förmåga till cirkelrörelser i lederna. Kattdjur har en viss förmåga till cirkelrörelser med frambenen. Rotationsrörelser i en led längs en tänkt axel finns mellan huvudet och halskotorna. En ledrörelse som för ett ben in mot kroppen kallas för adduktion, medan det kallas för abduktion när en led för ett ben i sidled ut från kroppen
MUSKULATUR
Läran om muskulaturen kallas för myologi. Ordet muskel kommer av att en muskel liknar en flådd mus. Muskulaturen står för kroppens rörelser då den kan dra ihop sig och slappna av. Det finns tre typer av muskelvävnad: 1.Tvärstrimmig muskulatur som är viljestyrd och gör att djuren kan röra sig.
2.Glatt muskulatur, som inte är viljestyrd, finns i magsäck, tarmar, luftvägar och kärlväggar och gör att dessa organ kan dra ihop sig vid viss stimulering.
3.Hjärtmuskulatur, kallas även för Myocardium, som är en specialiserad muskelsort.
I dagligt tal om muskulatur menar vi den tvärstrimmiga som utgår och fäster på olika skelettdelar, men den kan även fästa på andra vävnader som brosk, ligament och hud. Hos många däggdjur utgör den tvärstrimmiga skelettmuskulaturen ca 50 % av kroppsvikten. Den ände av muskeln som vid muskelkontraktionen är stilla brukar kallas för muskelns ursprung, origo och den ände som rör sig brukar kallas för muskelns fäste, insertio. Många muskler övergår i änden till en eller flera senor. Musklerna har en riklig blod- och nervförsörjning. De motoriska nerverna styr muskelrörelserna, de sensoriska nerverna förmedlar känsel och smärta från musklerna och de vasomotoriska nerverna styr musklernas blodkärl. Runt de olika musklerna och senorna finns fastare stödjevävnad, som kallas fascia och på en del utsatta ställen finns synovialmembran, som bildar stötdämpande slemsäckar, så kallade bursor och senskidor. I dessa finns synovia, lika som i leder och det fungerar som smörjmedel vid rörelser.
MUSKELFYSIOLOGI
NERVSYSTEM
HJÄRT- OCH CIRKULATIONSSYSTEM
BLOD
RESPIRATION
DIGESTION
LEVER OCH EXOKRINA PANKREAS
ENDOKRINA ORGAN
REPRODUKTIONSORGAN
NJURAR OCH URINORGAN
ÖGON
ÖRON