HUND, latinskt namn: Canis lupus

 

 

ALLMÄNT  

TAXONOMI  (Systematik)

ARTER/RASER

ANATOMISKA OCH FYSIOLOGISKA DATA

EKOLOGI ( naturlig förekomst o. omgivning, utrymmesbehov, inredning, klimat/ljusbehov)

ETOLOGI ( social organisation, aktivitetsmönster, födosöksbeteende, fördragsamhet m. artfränder och andra djur)

FODER OCH VATTEN (naturliga fodermedel och lämplig utfodring/vattning)

SKÖTSEL

VANLIGA HÄLSOPROBLEM OCH TECKEN PÅ HÄLSOSTÖRNING

 ALLMÄNLIDANDEN

 ORGANSPECIFIKA LIDANDEN:            

                                   Hud och päls

                                   Skelett

                                   Leder

                                   Muskulatur

                                   Nervsystemet (centrala och perifera inkl. autonoma)

                                   Hjärt- och cirkulationssystem

Blod (bildning o. normalvärden hematologi, sjukdomar)

                                   Respiration  ( övre luftvägar – nedre luftvägar)

Digestion ( munhåla – matstrupe – magar – tarmar – anal)

                                   Lever och exokrina pancreas                       

Endokrina organ (hypofys, pancreas, thyreoidea,    parathyreoida, binjurar mm)

                                   Reproduktionsorgan (= könsorgan)

                                   Urinorgan

Ögon

                                   Öron

 

För varje Organ:

Anatomi

Fysiologi

Sjukdomar

Missbildningar, utvecklingsrubbningar och ärftliga  defekter

Typ, symtom, diagnos, behandling, nedärvning, förekomst o profylax

Degenerationer

Typ, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Cirkulatoriska förändringar

Typ, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Infektioner, viroser-bakterier-parasiter-prioner

Agens, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Immunologiska förändringar

Typ, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Tumörer   

Typ, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Traumatiska skador

Typ, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

Förgiftningar

Gift, symtom, diagnos, behandling, förekomst o profylax

 

 

ALLMÄNT  

Hunden kallas ofta för människans bästa vän, mest för sin stora förmåga att anpassa sig till oss. Vi har haft tamhundar sedan urminnes tider och de flyter lätt in i människoflocken, som den naturligaste sak i världen. De tyder lätt vårt kroppsspråk och kan lära sig många av våra ord. För att vara djur har de mycket lätt för att lära sig utföra olika uppgifter och konster. Urinvånare runt vår jord hade tidigt hundar till sin hjälp. Nordamerikas prärieindianer hade till exempel hundar långt innan de fick tillgång till hästar från de invandrande Europeerna.

Genom avel har vi fått fram en stor mängd hundraser för våra olika behov. Det finns jakthundar specialavlade för olika sorters byten och jaktformer, draghundar för transporter, brukshundar för spårning, som hjälp för blinda och handikappade, vakthundar, rena sällskapshundar med mera.

Aveln har riktats mot vårt behov av hunden och genom nationella och internationella uppfödarsammanslutningar har det tagits fram en standard för hur varje godkänd ras bör se ut. Där ingår kroppsstorlek, form av olika kroppsdelar, pälstyp och färg, hållning och rörelser med mera. Även lynnet har stor betydelse. Vid utställningar har domarna gett godkänt betyg till de som liknar standarden och bäst betyg har den hund fått, som liknar standardhunden mest. Olika bruks- och jaktprov med godkända resultat har ökat avelsvärdet. Genom många seriöst arbetande uppfödare har vi fått fram friska, duktiga och eftertraktade hundar.

Men aveln har inte enbart varit av godo. Ibland har man prioriterat egenskaper, som medfört problem för djuret. Stora huvuden och små bakdelar har inneburit förlossningsproblem, hängande ögonlock har gett kroniska ögoninflammationer, korta nosar har gett mun- och svalglidanden, stora hudöverskott med veckbildningar ger eksem, raka benställningar bidrar lätt till olika ledskador o.s.v. 

Genom rasklubbar och lagstiftning försöker man numer att få en avel som ger friska hundar. Det är inte alltid lätt, för rätt vad det är dyker en tidigare okänd, ärftlig egenskap i en ras upp. Det kan till exempel vara någon typ av hjärtfel, hormonell störning, anlag för allergier, neurologiska problem som epilepsikramper, som tidigare varit ovanligt i rasen.

För att få bort kända problem i vissa raser, finns även en hel del bekämpningsprogram. Man får till exempel i vissa raser inte registrera valpar från föräldradjur innan de friskförklarats från höftleds- eller armbågsledsfel (höftleds- resp. armbågsleds-dysplasi), ärftliga ögonsjukdomar, lösa knäskålar eller patellaluxation, hjärtfel med mera. Antal bekämpningsprogram ökar och numer används även olika DNA-analyser för att utesluta föräldradjur, som kan vara bärare av sjukdomsanlag utan att själva vara sjuka.

 

TAXONOMI  (Systematik)

Taxonomiskt sett samma sak som varg men här avses domesticerade varianter.

  Rike: Metazoa

  Stam: Chordata

  Understam: Vertebrata

  Klass: Mammalia

  Ordning: Carnivora

  Underordning: Canoidea

  Familj: Canidae

  Släkte: Canis

  Art: Canis lupus

 

RASER

I Sverige godkända raser finns hos Svenska Kennelklubben. Dit kan Ni komma genom länken:

http://kennet.skk.se/skk/iframe.aspx?url=http://kennet.skk.se/rasinfo/rasernamn.aspx

 

Dessutom finns en mängd hundar av blandras. De saknar registreringsbevis och har ofta blivit till av en oplanerad och slumpartad tjuvparning. Blandrashundar har inte lika förutsägbart beteende som en rastypisk hund, men många gånger är det friska och alerta djur.

 

EKOLOGI ( naturlig förekomst o. omgivning, utrymmesbehov, inredning, klimat/ljusbehov)

 

ETOLOGI

Hunden är ett typiskt flockdjur och rangordnar sig, så att den underordnar sig de starkare i flocken. Den anpassar sig lätt i människoflocken, ofta familjen med nära vänner. Konflikter kan ibland uppstå när hunden uppfattar sig som ledaren eller tycker sig ha högre rang än en del familjemedlemmar. Då kan obehagliga situationer ibland uppstå med aggressivitet från hundens sida. Det är viktigt att hunden redan i valpåldern under trygga former lär sig sin plats i flocken. Då får man lättare en harmonisk, snäll och glad hund.

Rädsla kan också lätt leda till ett aggressivt beteende i situationer där hunden inte kan fly. Därför är det mycket viktigt att hunden har förtroende och kan lita på sina flockmedlemmar. Straffa aldrig hunden, så att den tappar förtroendet för dig. Flocken skall vara hundens största trygghet.

Problem med aggressivitet mot andra hundar gäller mest hanhundar. Vissa hanar tycker att de skall visa vem som bestämmer, så snart de möter en annan hanhund. Redan i valpåldern är det viktigt att lära hunden umgås med andra hundar utan aggressivitet. Många hundklubbar har mycket bra valpkurser, som varmt rekommenderas speciellt för nya, oerfarna hundägare. Där kan valpen få lära sig mycket, som man sedan har tillgodo i form av en trevlig individ när den blir vuxen.

 

ANATOMISKA OCH FYSIOLOGISKA DATA

Kroppsvikt: Mycket stora variationer, 1 – 80 kg

Livslängd: 8 – 15 år, storvuxna raser har kortare medellivslängd än småvuxna

Kroppstemperatur: 38,0 – 39,0 ^oC

Hjärtfrekvens: 60 – 160 slag/minut, små raser <180 och valpar < 220 slag/minut

Könsmognad: 6 – 10 månader, enstaka individer 18 månader

Löpperioder: normalt 1 – 3 gånger per år

Löpets längd: 3 veckor, ägglossning på löpdag 10 – 15 hos 80 % av tikarna

Dräktighetstid: 63 dygn, från parningen varierar det mellan 59 – 67 dygn

Digivningsperiod: 8 – 9 veckor, valparna börjar äta lite foder vid 3 veckors ålder

Byte av mjölktänder till permanenta tänder: 3 – 7 månaders ålder

 

 

 

FODER OCH VATTEN

Hundar är köttätare som även kan tillgodogöra sig en mängd vegetabilier. Helt ren köttdiet är skadlig, då bland annat mineralbalansen blir felaktig med för mycket fosfor. Ett allsidigt sammansatt foder med rätt balans av protein, kolhydrater, fett, mineralämnen, spårämnen och vitaminer finns att köpa i handeln. Man kan välja på torrfoder eller burkfoder från olika tillverkare. Torrfoder är bra för tänderna och minskar bildandet av tandsten. Det är viktigt att hunden dricker tillräckliga mängder vatten, för annars blir urinen koncentrerad med risk för urinsten istället. Välj en sort med lämpligt stora bitar för din hund och som hunden tycker om. Burkfoder ökar risken för tandsten, speciellt om det har en kletig konsistens, men det är lätt att äta och lämpligt till hundar med tuggningsbesvär.

Det finns ett rikligt utbud av foder för hundars olika behov. Valpfoder av olika komposition till små- eller storvuxna raser, vuxenfoder med olika energi- och proteininnehåll efter hundens behov etc. Medicinska foder finns att köpa hos veterinärer vid olika lidanden som exempelvis sockersjuka ( diabetes mellitus ), njur- och leverlidanden, känslig mage och hud, allergier och som bantarfoder vid övervikt.

Ge hunden rätt mängd foder, det står i regel på förpackningen. Använd ett mått, uppskattning brukar bli fel. Det blir allt vanligare med överviktiga hundar. Utfodring en eller två gånger per dag beror ofta på hundens aptit, det är inte ovanligt att de bara äter en gång.

Att låta hunden äta samma mat som husse och matte är inte helt fel, men ofta väljer hunden då ut de goda bitarna, så att risken för felbalans i utfodringen ökar.

Hundar skall alltid ha tillgång till gott, friskt vatten. Tänk på att ta med vatten, som kan erbjudas hunden vid längre utevistelser eller bilresor.

 

VANLIGA HÄLSOPROBLEM OCH TECKEN PÅ HÄLSOSTÖRNING

En sjuk hund ändrar ofta beteende, den går undan och vill vara för sig själv, eller så vill den vara med matte och husse mer än vanligt, antagligen för att få tröst. Minskad aptit och förändrad törst är också vanliga tecken på hälsostörning liksom upphörd eller tätare avföringar och urineringar. Vid misstanke på sjukdom bör man kontrollera hundens temperatur, som normalt är 38,0 – 39,0 oC. Använd alltid en termometer. Vid långvarigare hälsostörningar sker ofta en avmagring. Tydligare tecken på störd hälsa är:

Klåda kan orsakas av dålig pälskvalitet, infektioner med parasiter och bakterier, allergier, nybildningar i huden och främmande kroppar som stickor m.m. Kamma, borsta och leta efter utslag och främmande saker som löss, loppor och stickor. Ofta behövs veterinärvård.

Sårskador bör sys av veterinär om de är 1 cm eller större. Ju tidigare sutureringen sker desto bättre läker såret. Lägg på ett skyddande bandage, men undvik starka desinfektionsmedel som lätt bränner sårytorna, så att de sedan läker sämre.

Hälta kommer ofta efter motion och lek om hunden skadat muskulatur, senor, ledband eller någon led. Lindriga skador läker på några dagar till några veckor. Större skador med avslitna muskelfästen och ledband, liksom skelettskador kräver veterinärvård.

Hjärtfel är vanligt på äldre hundar och börjar ofta med trötthet. Hunden orkar inte gå lika långt som tidigare, den blir lätt andfådd och har ofta en djup hosta. Det blir svårt att sova på nätterna och hunden vaknar för att sätta sig upp eller byta plats, så att den kan hämta andan. Det finns ett flertal olika behandlingar som veterinär oftast kan sätta in för att hunden skall må bra och leva relativt normalt ytterligare en tid.

Blödningar i digestionskanalen och urinvägarna visar sig som blod i kräkningar, avföring eller i urin. Andra inre blödningar behöver inte synas, men blodbristen ger så småningom trötthet, blek tunga och munslemhinnor och en kroppstemperatur lägre än 38,0 oC. Det kan hända vid yttre trauman som t.ex. bilolyckor, men även vid förgiftning med råttgift. Sök veterinär, för sådana blödningar är alltid allvarliga. Yttre blödningar från sårskador varierar stort från mindre rispningar till livshotande, arteriell blödning. Då bör man försöka stoppa den med ett tryckbandage och snarast anlita veterinär.

Hosta och Andningsbesvär kan vara en tillfällig förkylning. Är hundens allmäntillstånd inte påverkat går det ofta över på några dagar. Grövre hosta med svälgningssvårigheter, tung andning, upphörd aptit, heshet och feber bör undersökas av veterinär. Det kan behövas medicinering för att tillståndet inte skall förvärras och bli allvarligt. Lunginflammation är inte ovanligt.

Kräkningar och Diarré råkar de flesta hundar ut för någon gång. Orsaken kan vara att hunden ätit eller druckit något olämpligt. Är hunden pigg i övrigt går det oftast över på 1 – 2 dygn med svält, följt av snäll dietutfodring med t.ex. kokt ris och fiskbullar. Speciella dietfoder säljs hos veterinär. Vatten måste hunden hela tiden ha tillgång till. Vid påverkat allmäntillstånd och feber kan veterinär hjälpa till, så att det inte blir allvarligt. Dåligt fungerande njurar kan också vara orsak till kräkningar och diarré, vanligast på äldre.

Stenätning hos hundar är ett problem som kan få allvarliga följder. Om hunden äter en för stor sten, så fastnar den i tarmarna och kan förstöra dem. Förekommer mest hos unga hundar upp till ettårsåldern. Orsaken är okänd, troligen är det någon typ av nyfikenhet eller sysslolöshet, som gör att den unga hunden provar att ta sten i munnen och svälja ner dem. Man har misstänkt någon typ av mineralbrist, men det har inte kunnat styrkas. Viktigt att få bort beteendet att äta sten, avled hundens uppmärksamhet på sten och aktivera den på olika sätt.

Symtomen är att hundens avföring innehåller småsten, ibland kan hunden äta så mycket att det rasslar från magen när den går. Så länge det är små stenar passerar de ut med avföringen, men är det en för stor sten, så fås intensiva kräkningar. Risk finns att tarmen skadas så mycket av stenen att den brister och ger en dödlig bukhinneinflammation.

Behandling med operation är nödvändig om stenen fastnat i tarmarna.

Vaginala flytningar i form av blod är normalt vid löp. Kladdigare gulgröna till bruna flytningar är tecken på inflammation. Unga tikvalpar har ofta juvenil vaginit, slidkatarr, utan påverkat allmäntillstånd. Det går för det mesta över utan behandling. Blir tikvalpen allmänpåverkad skall den undersökas. Vuxna tikar med variga flytningar bör alltid undersökas av veterinär, som efter diagnos ger råd om lämplig behandling.

Förhudsflytningar är ett vanligt gissel, speciellt på unga hanhundar. Det är oftast helt ofarligt, men de gröna och ibland rikliga flytningarna lämnar fläckar runt om i bostaden. Speciella tvättmedel finns för att rengöra hundens förhud. Hos många unghundar växer problemet bort, men inte sällan har utsatta hundar flytningar av och till livet ut, trots all tänkbar behandling. Det beror på att deras anatomi gör att lite urin alltid blir kvar i förhuden och sedan ligger där och irriterar.

Urinvägsinfektioner visar sig i form av sveda, så att hunden försöker urinera ofta. De krystar fast urinblåsan är tom då svedan gör att de känner sig kissnödiga. Skall alltid behandlas, så att infektionen inte blir kronisk eller sprider sig uppåt och drabbar njurarna. Vid stopp i urinvägarna kan symtomen vara lika, men då är urinblåsan fylld. Det kräver snabb veterinärvård, så att stoppet undanröjs och blåsan töms.

Ögoninflammationer ger vattniga, serösa eller variga, purulenta flytningar från det drabbade ögat. Drag, damm och nerkylningar är vanliga orsaker. Raser med utstående ögon eller hängande ögonlock drabbas lättare. Ögoninflammationer bör alltid undersökas av veterinär, så att rätt behandling sätts in, annars ökar risken för bestående, kroniska ögonproblem.

Öroninflammation visar sig som klåda, frekventa huvudskakningar och kladdigt sekret i örat. Huden i örat är ofta röd och irriterad. Ses oftare på hundar med hängande, tunga öronlappar. Orsakas vanligtvis av bakterie- och svampinfektioner, vilka trivs i ett varmt, fuktigt öra. Öronskabb är också en vanlig orsak och smittar då oftast från katt. Inflammationen sitter i regel utanför trumhinnan, men någon gång går den innanför och kan då ge allvarligare symtom med snett huvud, yrsel och vinglighet. Behandling skall sättas in så att lidandet inte blir kroniskt. Förebyggande kan öronrengöring regelbundet med speciella preparat vara bra, men det får inte överdrivas. Örontvätt alltför ofta kan istället göra mer skada än nytta. Undvik att tvätta med vanligt vatten, men om det används, så är det viktigt att örat torkas riktigt torrt efteråt. På hundar med tunga öronlappar, t.ex. Cocker Spaniel kan regelbunden klippning av pälsen på öronens insida förbättra ventilationen i örat, så att inflammationen uteblir. Vissa raser, t.ex. dvärgpudel, har ofta riklig pälsväxt inuti öronen. Viktigt att plocka bort sådan päls innan den täpper igen hörselgången helt och ger en inflammation.

 

ALLMÄNLIDANDEN

 

 

DVÄRGVÄXT  HOS  HUND.

 

De allra flesta former av dvärgväxt på hund anses ha genetisk orsak. Antingen ärvs då den genetiska defekten från föräldradjuren eller så uppkommer den genetiska defekten genom spontan mutation hos den drabbade individen.

Dvärgväxt kan i sällsynta fall även orsakas av bristande näringstillförsel under fosterstadiet, t.ex. allvarlig jodbrist hos modertiken. Andra orsaker till nedsatt tillväxt hos valpar är medfödda hjärtfel, familjära njur-  och mag-tarmlidanden.

 

Dvärgväxt  brukar delas in i :

 

A. PROPORTIONERAD  DVÄRGVÄXT, ( lat: nanosomia primordialis, på norska: äkta dvärgväxt ) då alla kroppsdelar är förminskade i lika grad.

 

B. OPROPORTIONERAD  DVÄRGVÄXT,  ( på norska: falsk dvärgväxt )  då vissa kroppsdelar är mer förminskade än andra.

 

 

A. PROPORTIONERAD  DVÄRGVÄXT.

 

Hit hör många miniatyrraser som vanligtvis anses normala, t.ex. Papillon och Dvärgpudel och vilka under en längre tid avlats fram genom selektionsavel på små individer,  som  uppkommit spontant  genom  mutation.  Men  ibland  uppkommer genom   mutation individer med proportionerad dvärgväxt även bland större raser, som t.ex. Schäfer.  Dessa individer anses då sjukliga och lida av  dvärgväxt, även om deras hormonvärden  enstaka gånger kan vara normala.

Den vanligaste formen av sjuklig, proportionerad dvärgväxt orsakas av en ärftlig rubbning i hypofysen och kallas för  HYPOFYSÄR  DVÄRGVÄXT.

 

1. HYPOFYSÄR  DVÄRGVÄXT:

 

Orsak:   Orsakas av något fel i hypofysen, som är en hormonproducerande körtel intill hjärnan. I de flesta fall föreligger en ärftlig blåsbildning, en cysta, i hypofysregionen och en minskning av hypofysvävnaden med nedsatt hormonproduktion som följd.  Hypofysens  hormoner påverkar utvecklingen av andra hormonproducerande körtlar som t.ex. sköldkörtel, binjurar, testiklar och äggstockar. Hypofysskadan leder därför till minskad produktion av sköldkörtelhormon ( = thyroxin ), binjurehormoner (= kortikosteroider ) och könshormoner ( = testosteron, östrogen och progesteron ). Symtomen blir som vid brist på dessa hormoner och dessutom föreligger även brist på viktiga hypofyshormon som tillväxthormon och prolaktin.

 

Symtom:  Drabbar ofta endast en valp i kullen. 11 En hundvalp med hypofysär dvärgväxt är lik sina friska kullsyskon till 1-2 månaders ålder. Den är välproportionerad men mindre och har valppäls utan täckhår. Symtomen beror framför allt av brist på tillväxthormon. Vid 7-8 månaders ålder får valpen ett symmetriskt håravfall, speciellt på bålen och endast i liten grad på huvud och ben. Huden blir mörkpigmenterad, rynkig, skör och utsatt för infektioner.

Många drabbade hundar har ett fogligt temperament, men ibland har dessa hundar ett opålitligt temperament, de kan även vara apatiska eller verka deprimerade. Mjölktänderna sitter kvar onormalt länge och hunden har kvar sitt gälla valpskall. Tillslutningen av skelettets tillväxtzoner (epifysplattorna) är starkt försenade. 2  Ibland är överarmsbenets (=humerus) och lårbenets (=femurs) tillväxtzoner inte slutna förrän vid 18 månaders ålder mot normalt vid 9 – 12 månader. Hanhundar har ofta inte penisbenet förbenat förrän vid 12 månaders ålder eller senare. Normalt  sker det vid 4 – 5 månaders ålder. 

Många hypofysära dvärgar har symtom på nedsatt könsfunktion med avsaknad av löp eller mycket små testiklar. Likaså har de ofta nedsatt sköldkörtel- och binjurefunktion.

 

Diagnos: Kliniska symtomen räcker oftast till diagnos, eventuellt tillsammans med mätning av hypofyshormoner i blodet, t.ex. tillväxthormon.3  Hos normala hundar ligger halten tillväxthormon inom  0,6 – 4 ng/ml blod. Ett lågt värde räcker dock  inte till diagnos eftersom en överlappning  föreligger vid den nedre gränsen.  Säkrare diagnos fås genom att  använda en speciell test där tillväxthormon bestäms efter stimulering med clonidin( =Catapresan^® ) eller  xylazine (= Rompun^® ) .   3 Blodprov tas före och sedan var 15:e minut i en timma efter intravenös injektion av  clonidin 10 mg/kg kroppsvikt. Hos normala hundar sker en tydlig höjning av tillväxthormon med en topp på mer än 20 ng/ml efter 30 minuter. 11  Hos en hund med hypofysär dvärgväxt föreligger ingen eller endast ytterst liten  sekretion av tillväxthormon. Proverna bör tas efter att man först rådgjort med laboratoriet om provtagningsrutinerna.

Om det föreligger svårigheter,  att få tillväxthormon analyserat,  så kan clonidinstimulering ändå vara av värde, eftersom det hos normala individer även höjer blodets glukosvärde med 1,5 – 2 mmol/L efter 1 timma. Vid hypofysär dvärgväxt höjs inte glukosvärdet.

En insulinbehandling kan också vara av diagnostiskt värde. Hos hypofysära dvärgar sänker 0,25 IE Insulin blodets glukoshalt med  50% på 30 minuter och det ligger fortfarande lågt efter 2 timmar, medan normala individer har återfått sitt normala värde 2 timmar efter injektionen.

 

Indirekt kan mätning av thyroxin och cortisol ge  upplysningar  om hypofysens funktion.

I vävnadsprov från huden (biopsi) ses att hårfolliklarna är i vilofas (telogen fas).

 

Behandling: Mycket liten erfarenhet finns, men tillförsel av tillväxthormon  0,1 enh/kg   i  upprepade injektioner  3 gånger per vecka i fem veckor har prövats och gett pälsen tillbaka. Eventuellt kan denna behandling upprepas vid försämring. Dessutom bör thyroxin ( t.ex. Levaxin^® ) ges om sköldkörtelfunktionen är nedsatt

(= hypothyreoidism).

 Andra  behandlingar med tillväxthormon ( bovint eller porcint) är 10 enheter  s.c. varannan dag i  1 månad  alternativt  2 enh. varannan dag under ännu längre tid, vilka rapporterats ha gett goda resultat.  Överkänslighetsreaktioner kan uppträda. Även här bör thyroxin och möjligen också kortison ges om kroppens egen produktion av dessa hormon är nedsatt.

Prognosen anses dock vara dålig för dessa hundar.

 

 

Förekomst och Arv: Vanligast hos Schäfer , men är också beskrivet hos Boxer4 och Karelsk  Björnhund. Lidandet antas vara ärftligt och följa ett autosomalt recessivt nedärvningsmönster, men de genetiska studierna baseras på ett litet antal individer. Det föreligger ingen könsdisposition. 

I en kull med Schäfervalpar där till en början 4 stycken av 10 valpar fick dvärgväxt, som kliniskt liknade hypofysär dvärgväxt, hade 2 av de drabbade valparna helt normala halter av tillväxt-, binjurebarks- och sköldkörtelhormon. Dessa två tillväxthämmade valpar fortsatte att växa kontinuerligt tills de var ca 1 år gamla och kom då ikapp sina normala syskon. Det tycks som om detta är en form av försenad tillväxt kopplad till nedsatt hypofysfunktion hos Schäfer. 14

Förekommer även bland svenska schäfrar och förekomsten hos Karelsk Björnhund anses komma från schäfergener som inkorsades i denna ras på 1940-talet.

Enstaka fall av hypofysär dvärgväxt förekommer i Sverige även på raserna Tibetansk Terrier och  Akita Inu. 

I rasen Weimeraner har man i USA funnit individer med hypofysär dvärgväxt och samtidigt en defekt i thymus så att dessa även hade  ett nedsatt immunförsvar.

 

 

 

 

 

 

 B. OPROPORTIONERAD  DVÄRGVÄXT.

 

Hit här raser som vanligtvis anses normala,  t.ex. Tax och Basset som har jämförelsevis korta ben och normalstort huvud och kropp. Men ibland uppkommer sjukliga  individer med oproportionerad dvärgväxt även bland större raser.

Man försöker dela in oproportionerad dvärgväxt i olika grupper efter typen av de sjukliga  förändringarna  i brosk- och benvävnaderna och efter de kliniska symtomen.

 

Några olika typer är: 

 

1. CHONDRODYSTROFISK  DVÄRGVÄXT   (achondroplasi).

2. PSEUDOACHONDROPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

3. OSTEOCHONDRODYSPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

4. OCULO – CHONDRODYSPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

5. MULTIPEL  EPIFYSÄR DYSPLASTISK DVÄRGVÄXT.

6. ENCHONDRODYSTROFISK DVÄRGVÄXT.

7. HYPOTHYREOID  DVÄRGVÄXT.

 

1. CHONDRODYSTROFISK  DVÄRGVÄXT  (achondroplasi):

 

Achondroplasi är den vanligaste formen av medfödd  dvärgväxt på djur och människor.

Orsak: En medfödd,  ärftlig  skelett-”sjukdom”,  som innebär att extremiteterna är kortare än normalt i förhållande till kroppen. Ett samlingsbegrepp för ett stort antal olika skelettförändringar. Hos människa är tillfälliga mutationer, som nedärvs autosomalt dominant, orsak till mer än 80 % av denna sorts dvärgväxt. Vissa raser betecknas  som chondrodystrofiska t.ex. Tax, Basset, Drever, vilka har förkortade ben, medan huvud och kropp är normala. Pekingese,  Bostonterrier och  Fransk Bulldog har även en chondrodystrof skalle och till viss del även en chondrodystrof bål.  Den grundläggande defekten, som beror på en enda gen, är komplex och inte riktigt känd, men man misstänker att ett fel i energiproduktionen på cellulär nivå föreligger och känsligast är då broskvävnaden i de ben som blir förkortade. Extremiteternas övre ben, frambenets överarmsben och bakbenets lårben, blir relativt sett kortare än extremiteternas nedre ben, underarmsbenen och skenben respektive vadben. Det kallas för rhizomeli.

Symtom: De typiska raserna med denna dvärgväxt har avlats fram genom planmässig selektion under lång tid.  Ofta normal kropp och huvud medan extremiteterna, speciellt de övre bensegmenten,  är förkortade. Dessutom föreligger ökad risk för rygglidanden som t.ex. diskbråck, eftersom ryggradens diskskivor har en tendens att så småningom bli sköra på grund av förkalkningar.

Förekomst och Arv: Förekommer förutom på hund även på kanin, mus, nötkreatur och får. Även på människa där man har en annorlunda klassificering av lidandet.  Arvsgången är autosomal dominant.  Hos människa orsakas denna dvärgväxt  i mer än 80%  av en mutation  om föräldrarna är normala. 

 

 

2. PSEUDOACHONDROPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

En form av dvärgväxt, som förekommer hos Dvärgpudel.

 

 

3. OSTEOCHONDRODYSPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

 

Orsak: Troligtvis ett ärftligt lidande. Defekter i brosk- och bentillväxt, som vanligtvis leder till dvärgväxt. Grundorsaken är komplex och inte riktigt känd, men det föreligger en nedsatt förbening av broskvävnaden under tillväxten. De chondrodystrofiska dvärgarna, som anses vara ”normala” (t.ex. Tax) kan sägs ibland vara en variant av osteochondrodysplasi ( se tidigare beskrivning).

Ffa föreligger det en nedsatt tillväxt av armbågsbenets (=ulna) nedre del, så att detta ben blir förkortat i förhållande till det andra underarmsbenet, strålbenet (=radius).  Vid ca 4 månaders ålder  bromsas strålbenets tillväxt av det förkortade armbågsbenet så att strålbenet böjs likt en pilbåge och ger ett ökat tryck på framknäets insida, ledande till ett inåt vinklat framknä, och samtidigt även ett ökat tryck uppåt på överarmsbenets (=humerus) del i armbågsleden så att en subluxation ledande till arthros fås där. 

Symtom: De exteriöra avvikelserna blir tydliga först när valpen börjar växa som mest. Korta framben med utpräglad ”fransk” benställning. Stela rörelser och dessa hundar blir fort trötta. Vid böjning och sträckning av armbågsleden visar hundarna smärta. Underarmsbenen (radius och ulna) är  onormalt korta och vinklade i förhållande till varandra och armbågsleden därför subluxerad (= lite ” ur led”), vilket leder till att broskbildningar, förkalkningar och stelhet, en s.k. arthros utvecklas i armbågen under tillväxten. Ofta blir hundarna så rörelsehämmade att de måste avlivas. Bakbenen kan vara normala.

Diagnos: Ffa de kliniska symtomen tillsammans med röntgenologiska förändringar av underarmsbenen radius och ulna ledande till en på röntgen synlig subluxation av armbågsleden. Ofta drabbas flera valpar i samma kull eller hela kullen. Det kan dock sporadiskt även drabba endast en  valp i kullen. 

Behandling: Lidandet ger kroniska ledförändringar som inte är behandlingsbara med gott resultat. Om lidandet är ärftligt, vilket många misstänker, bör det bekämpas med arvshygieniska åtgärder.

Förekomst och Arv: Kan uppträda sporadiskt även hos icke-chondrodystrofa raser. Man har sett lidandet hos bl.a  Alaskan malamute, Gråhund (norsk älghund gr.), Pyreneerhund, Pudel och Beagle. Man har även sett  liknande symtom hos en rad andra raser som S:t Bernhard, Newfoundland, Lapphund och Schäfer. 8 Det har även setts på  Shetland Sheepdog. 

Man känner inte riktigt till om defekten är ärftlig, men då lidandet ofta uppträder inom vissa familjer är det rimligt att anta att det är ärftligt. 

Hos Pyreneervalpar med dvärgväxt (chondrodysplastisk) verkade arvsgången vara enkelt autosomalt recessiv. Tre av dessa valpar var även döva och en hade atrofierade testiklar. Man såg inga förändringar i ögonen. 

Liknande förändringar hos Alaskan malamute tycks orsakas av en autosomal recessiv gen med fullständig penetrans men med variabelt fenotypiskt utslag och ibland förlöpa med en ovanlig form av blodbrist (= makrocytär, hypokrom anemi ). På människa finns ett liknande lidande, s.k. metafysär chondrodysplasi. 

I Skandinavien förekommer denna form av dvärgväxt  hos Lapphund, Newfoundlandshund, Norsk älghund, S:t Bernhardshund och Schäfer. Hos dessa raser är arvsgången ej utredd ännu.

Hos Pyreneerhund i utlandet anses en form av chondrodysplasi nedärvas autosomalt recessivt.

Hos Labrador Retriever med den här formen av dvärgväxt har drabbade valpar haft nedsatt syn. De har haft nedsatt pupillreflex och opigmenterad iris i ögonen beroende på så kallad retinal dysplasi och hypermetri. Arvsgången verkar vara enkel, recessiv.

 

4. OCULO – CHONDRODYSPLASTISK  DVÄRGVÄXT.

Ett syndrom där dvärgväxt är kopplad till ögondefekter med nedsatt syn eller blindhet förekommer hos Labrador Retriever och hos Samojed.

Hos Labrador Retriever är graden av dvärgväxt här korrelerad till graden av ögonskadorna och förändringarna i broskcellerna.

Hos Samojed har man funnit chondrodysplastisk dvärgväxt med ögondefekter i form av utstående, förstorade ögon och  näthinneavlossningar mm. Det förekommer här även förkortning av underkäken (= brachygnati ) vid dvärgväxten. 

 

 

 

5. MULTIPEL  EPIFYSÄR DYSPLASTISK DVÄRGVÄXT.

En form av dvärgväxt, som förekommer hos Dvärgpudel och Beagle. Hos Beagle troligen med autosomal, recessiv arvsgång.

Flera rapporter har skrivits om drabbade valpar ( Cotchin and Dyce 1956; Hanlon 1962; Lodge 1966; Rasmussen 1971,1972), vilka får rörelsesvårigheter med en vaggande gång, de ramlar lätt omkull, får brutna leder och ibland förtjockade extremiteter med dvärgväxt. På röntgen ses ett flertal, punktformiga förtätningar i epifyserna. 

 

 

6. ENCHONDRODYSTROFISK DVÄRGVÄXT.

En form av dvärgväxt hos Pointer i Australien med troligen recessiv arvsgång. Pointrarna var av engelskt ursprung. 

 

7. HYPOTHYREOID  DVÄRGVÄXT.

En ovanlig form av oproportionerad dvärgväxt har beskrivits i utlandet hos fem besläktade Riesenschnauzervalpar. Där var dvärgväxten orsakad av en medfödd brist på sköldkörtelhormon (=hypothyreoidism). 

Medfödd hypothyreoidism (= kretinism) ger en dvärgväxt med bred skalle på grund av förstorade pann- och hjäss-ben,  korta, tjocka ben och en förkortad ryggrad som i allvarliga fall är kyfotisk ( ”puckelrygg”).Kretinism har huvudsakligen satts i samband med  allvarlig jodbrist hos modertiken vilket under  fosterutvecklingen lett till en skadad sköldkörtel. 

 

 

I Sverige har under senare år ett fall av dvärgväxt upptäckts hos rasen Storpudel.

 

I Sverige har man sedan lång tid noterat enstaka fall av dvärgväxt hos Dalmatiner och undersökningar pågår här. 

 

 

BEKÄMPNING

 

   Eftersom sjuklig dvärgväxt i de flesta fall är en oönskad ärftlig defekt, som man vill bli fri, kan bekämpning ske genom avelshygieniska åtgärder. Först skall naturligtvis andra orsaker till defekten än ärftliga  faktorer, såsom t.ex. tillfällig påverkan under dräktigheten av infektioner, medicinering och felaktig utfodring, uteslutas. Därefter kan arvsgången beräknas med hjälp av defektens förekomst hos kullsyskon, föräldradjuren och deras syskon,   far- och mor-föräldrar med syskon o.s.v. Ofta kan redan gjorda parningar räcka till för att få kunskaperna, men ibland kan testparningar mellan anlagsbärare  ge den kunskap som fattas.  Vid utredningar om arvsgången underlättas mycket om  uppfödarna inser allvaret med ärftliga lidanden och att de ärligt rapporterar defekta individer i sin uppfödning och inte försöker dölja dem. Först när arvsgången är känd kan man välja de rätta avelsdjuren, så att den ärftliga defekten försvinner ur rasen.   

 

Hos raser där dvärgväxt dyker upp för första gången utgår man oftast från att arvsgången är densamma som för samma lidande hos andra raser.

 

De flesta former av sjuklig dvärgväxt tycks följa en enkel recessiv arvsgång. Hos de typiska chondrodystrofa dvärgarna som t.ex. Tax är dock arvsgången autosomalt dominant. Bekämpning och selektion där arvsgången fastställts följer gängse principer. Man tar i första hand drabbade djur, i andra hand anlagsbärare (t.ex. föräldrar till drabbade djur) och i tredje hand misstänkta anlagsbärare (t.ex. anlagsbärares föräldrar) ur aveln. Välj inte avelsdjur ur kullar där defekten finns.

 

Hos raser där defekten är känd men där arvsgången ej är utredd och komplex kan  man följa de principer som gäller för kvantitativa egenskaper med okänd arvsgång. Till avelsdjur använder man de bästa individerna i de friskaste kullarna. På så vis kan man efter flera generationer även avlägsna komplexa  ärftliga defekter som är polygena, d.v.s. då de orsakas av fler än ett genpar.  

 

INFEKTIONSSJUKDOMAR

 

VALPSJUKA är en allvarligt virussjukdom, som ofta är dödlig. Känsligast för valpsjuka är unga, ovaccinerade hundar och gamla, svaga hundar. Namnet är lite förvillande, för även vuxna hundar drabbas. I Norge kallar man det för hundsjuka ( hundsyge ) och på engelska för Canine Distemper. Viruset är känsligt för värme, så utbrott sker, som för många andra virussjukdomar, mest under vinterhalvåret.

Symtomen börjar med hög feber, ökat, dubbelsidigt, vattnigt tårflöde, som snart blir grönt och kladdigt samtidigt som hunden får hosta och andningsbesvär. Hunden blir känslig för ljus, den blir trött och slutar äta. Sedan följer kräkningar och diarré, som snart leder till att hunden blir uttorkad, dehydrerad. Plötsliga dödsfall av sjuka hundar är inte ovanligt.

Behandlingen hos veterinären består i att hålla den sjuka hunden ren och varm. Ögon och näsborrar skall hållas rena från flytningar och på grund av bakteriella sekundärinfektioner skall antibiotika sättas in med till exempel ampicillin eller tetracyklinpreparat. En bakterieodling från svalget eller luftstrupen med resistensbestämning är ofta till hjälp. Vid kraftiga kräkningar och diarré får man ge hunden vätska, till exempel Ringeracetat, med dropp intravenöst eller subcutant. B-vitamininjektioner skall ges för allmän stimulering av aptiten då hundarna förlorar dessa av tarminflammationen och med urinen. C-vitamin i form av askorbinsyra har beskrivits som fördelaktigt, men det finns delade meningar om detta.

Vid förlamningar och medvetslöshet eller i övrigt kraftiga, plågsamma symtom bör hunden avlivas av djurskyddsskäl.

Överlevande hundar kan utveckla neurologiska symtom efter ett par, tre veckor. Ökad smärtkänslighet, stel nacke och hals, vinglighet, krampanfall, förlamningsymtom och muskelryckningar är vanligast. Plötslig blindhet finns också beskrivet. De kan även få hårda nosspeglar och trampdynor av så kallad hyperkeratos. Hundar som tillfrisknar kan få fortsatt nedsatt tårproduktion med torra ögon, så kallad keratoconjunctivitis sicca (KCS) och även bortfall av luktsinnet.

De neurologiska symtomen med muskelryckningar och eventuell blindhet kan inte åtgärdas, men de torra ögonen kan behandlas med tårersättningspreparat.

Förebyggande, profylaktiskt, kan man vaccinera mot valpsjuka. Första vaccineringen ges från 7 veckors ålder följd av en andra vaccination 3-5 veckor senare, som dock ges tidigast från 12 veckors ålder. Ovaccinerade vuxna hundar vaccineras också två gånger initialt med 3-5 veckors mellanrum. Därefter vaccineras hundarna med 1-2 års intervall beroende på smittsituationen livet ut.

Valpsjuka kan även drabba vargar och andra hunddjur, rävar, en del mårddjur som till exempel iller, hyenor och tvättbjörnar men även sälar och tumlare.

 

PARVOVIRUS orsakar den relativt nya sjukdomen hundpest, som spreds över hela jorden på kort tid 1979 – 1980. Viruset benämns CPV-2 och är likt kattpestviruset. Det är tåligt och kan överleva i hundens omgivning i flera veckor. Det är resistent mot de flesta desinfektionsmedel, men klorin anses ha effekt vid rengöring. Cirka en vecka efter infektion utsöndrar den sjuka hunden stora mängder virus med avföringen. Äldre hundar och yngre som smittas med en låg dos virus kan ibland vara helt symtomfria. Valpar och hundar utan immunologiskt skydd får feber, intensiva kräkningar och diarré. Immunförsvaret försvagas då vita blodkroppar som lymfocyter och leukocyter till en början minskar i antal. Hunden får en tarminflammation och blir allvarligt uttorkad, dehydrerad, och kräver intensivvård med dropp och antibiotika för att inte dö av de sekundära bakterieinfektionerna som oftast tillstöter. Tarmslemhinnans villi förstörs och hundar, som överlever sjukdomen, minskar därför kraftigt i vikt tills tarmen efter några veckor läkt och åter fungerar normalt. Valpar kan utveckla en allvarlig hjärtmuskelinflammation, en myocardit.

Diagnosen fås genom att påvisa parvovirus i till exempel avföringen. Prov kan skickas till ett laboratorium, men det finns även snabbtester.

Det finns två typer av vaccin mot parvovirus, avdödat och modifierat levande. Det avdödade ger skydd i mindre än ett år, varför man nu mest använder ett levande vaccin, som ger skydd i över två år.

Vaccination av valpar kan göras från 6 veckors ålder med en förnyad dos 4 – 6 veckor senare. På hundar över 13 veckors ålder räcker en dos. Efter grundvaccineringen underhålls skyddet med en spruta varje eller vartannat år.

 

 

RABIES, vattuskräck, är en mycket allvarlig virussjukdom, som angriper centrala nervsystemet och kan drabba alla varmblodiga djur inklusive människa. Viruset är ett Lyssavirus tillhörande familjen Rhabdoviridae och av RNA-typ. Rabies förekommer över hela världen, men hittills turligt nog inte i Sverige och Norge, på de Brittiska öarna, Nya Zeeland och Australien. I övriga länder förekommer rabies på ett stort antal vilda djur, varför det är svårt att få bort sjukdomen. I Danmark har smittan bland viltet mest varit hos rödräv och i Finland hos mårdhund. Smittan sker ofta med saliv eller urin från sjuka djur i samband med till exempel ett bett. Rabiesvirus  tar sig normalt inte genom oskadad hud, men kommer viruset in i någon liten hudskada eller i mun- eller ögonslemhinnor så kan man bli sjuk. Inkubationstiden varierar stort, vanligtvis från ett par veckor till fyra månader. Vid misstanke på smitta kan en vaccinering hinna ge skydd innan eventuella symtom uppträder. I prodromolstadiet av sjukdomen visar sig de första symtomen som oro, ökad känslighet för ljud och ljus, klåda, förstorade pupiller och feber. Efter ett par dagar fås ett excitationsstadium med högre feber, beteendeförändringar med ökad tendens att bita, ändrat skall och delvis förlamning av käkmuskulaturen.  Förlamningen sprider sig sedan över kroppen och dödliga krampanfall kan tillstöta. Sjukdomen är obotlig och hunden blir slutligen helt förlamad, medvetslös och dör.

Hundar kan vaccineras mot rabies från 3 månaders ålder.  En ny vaccinering görs en månad senare och därefter en gång per år. För att föra in hundar till Sverige finns speciella regler som Jordbruksverkets smittskyddsenhet utfärdar. Reglerna gäller även för svenska hundar som återinförs i landet efter att ha varit utomlands. Kontrollera vad som gäller innan du reser med din hund.

 

PSEUDORABIES, även kallat Aujeszky’s sjukdom, orsakas av ett DNA-virus av herpestyp. Förekommer mest hos svin, som kan smitta vidare. Hundar som får pseudorabies får kraftiga symtom mycket akut och dör oftast inom 48 timmar. Sjukdomen är i praktiken alltid dödlig för hund.

De första symtomen är trötthet och beteendeförändringar med oro och aggressivitet. Ibland ses andningsbesvär, diarré och kräkningar. Ökad salivering är vanligt, men det mest typiska symtomet är intensiv klåda på huvudet. Hunden kliar sig högljutt i ansiktet och runt öronen, så att huden där blir sårig och svullen. Förlamningar av en del ansiktsnerver kan utvecklas och kramper kan tillstöta. Feber behöver inte föreligga. Innan hunden dör blir den ibland förlamad i något eller alla benen.

Behandling är utsiktslös då pseudorabies på hund alltid resulterar i döden. Lugnande medel och bedövning har provats för att lindra klådan.

 

PÅSSJUKA är en virusinfektion, paramyxovirus, som bland annat ger svullna spottkörtlar på människa och som inte anses smitta hundar. Det finns dock flera rapporter att hundar i familjer med påssjuka också fått förstorade spottkörtlar. Hos sådana hundar har man även påvisat antikroppar mot påssjukevirus. Lidandet har självläkt hos hund.

 

TBE eller Tick Borne Encephalitis är en fästingburen infektion med ett virus, flavivirus, som angriper hjärnstammen och basala ganglia och ger symtom från en hjärninflammationen. Ovanligt på hund, men beskrivet från Centraleuropa. Hundar med TBE får muskeldarrningar, kramper och förlamningar, som kan leda till döden.

 

INFLUENSA orsakas av virus tillhörande familjen Orthomyxoviridae och finns i typ A, B och C. Människor drabbas så gott som varje vinter av influensautbrott. Symtomen är mest akut feber, muskel- och ledvärk samt andningsbesvär. Oftast är influensa komplikationsfri, men sekundära bakterieinfektioner kan tillstöta och bli allvarliga för känsliga personer. Genetiska förändringar av virusets ytliga glykoproteiner kan ibland ge nya virusstammar, som det saknas immunitet mot och som snabbt sprider sig över världen.

Då sällskapsdjur lever så nära människor har misstanke uppstått, att influensa kan smitta via dem. Det finns flera rapporter med serologiska bevis att hundar och katter infekterats med influensa. Hundar experimentellt smittade med influensa A och C och katter med influensa A och B har bevisat att de blir infekterade, men sjukdomssymtom saknades eller var endast lindriga i form av ökat tår- och näsflöde och lite förhöjd temperatur. Hundar och katter verkar någon enstaka gång kunna smittas spontant från människor vid influensaepidemier, men det finns ingenting som tyder på att smittan sprids från hundarna och katterna tillbaka till människor.

 

BORRELIA är en fästingburen infektion med bakterien Borrelia burgdorfei, en spirochete, och sjukdomen kallas även för Lyme disease. Fästingen får i sig smittan när den sitter på ett smittat djur, som kan vara allt från råttor till rådjur och fåglar. När den sedan fäster på ett annat djur eller människa, så kan smittan överföras. Smittan kan även överföras med en del flygande, bitande insekter. Huden blir ofta svullen och kraftigt röd vid bettet, men det kan vara svårt att upptäcka under hundens päls. Fästingbett av icke smittade fästingar blir också alltid lite svullna, men inte så röda som vid infektion med borrelia.

Symtomen är oftast feber, trötthet och ledsmärtor, som kan uppträda flera månader efter bettet.

Diagnosen ställs med hjälp av ett blodprov, där antikroppar mot borrelia påvisas. Behandlingen är en kur antibiotika i form av tetracykliner, till exempel doxycyklin. Förbättring ses ofta redan efter en vecka, men behandlingen bör fortgå i minst 2 veckor efter att symtomen försvunnit.

Förebyggande behandling, profylax, är att undvika fästingbett med olika fästingmedel. Det finns receptfria preparat att köpa på Apoteket.

 

 

ANAPLASMA, tidigare kallat Ehrlichios, är en fästingburen bakterieinfektion med Anaplasma., en rickettsie. Den kan orsaka sjukdom på en mängd djur och på människa. Bakterien lever inuti blodceller, intracellulärt i granulocyter och monocyter, och kan i mikroskop ses som inklusionskroppar där under den akuta infektionsfasen. Diagnos kan även fås genom att påvisa antigen i blodprov.

Efter ett smittsamt bett, oftast av fästingen Riphecephalus sanguinus, sker en tillväxt av bakterierna i blodcellerna och utveckling av mycket varierande symtom, som kommer efter en inkubationstid på 8 – 20 dagar. I den akuta fasen, som ofta är av övergående karaktär, av sjukdomen fås lätt feber, lite nedsatt aptit, trötthet, lindrigt ögon- och näsflöde. Ibland fås svullna lymfkörtlar och hälta.

Det förekommer även en subklinisk fas utan synliga symtom, med en ökning av antikroppsbildningen mot anaplasma och under vilken de flesta hundar eliminerar smittan och tillfrisknar helt. Den subkliniska fasen kan hos hundar vara mycket lång, upp till 3 – 4 år och under den tiden kan det förekomma förändringar i blodbilden, vanligast en sänkning av antalet blodplättar, en så kallad trombocytopeni.

Den subkliniska fasen kan, om hunden inte tillfrisknar, övergå i en kronisk fas av anaplasma. Symtomen är varierande med inslag av feber, blodbrist eller så kallad anemi, ledsmärtor, ögoninflammationer, neurologiska känselbortfall, ökad blödningsbenägenhet orsakad av trombocytopenin, svullna lymfkörtlar och ibland njurlidanden. Epilepsiliknande anfall har setts några gånger.

Behandlingen är en kur antibiotika i form av tetracykliner, till exempel doxycyklin.

Förebyggande behandling, profylax, är att undvika fästingbett med olika fästingmedel.

 

 

ROCKY MOUNTAIN SPOTTED FEVER, RMSF, orsakas oftast av bakterien Rickettsie rickettsie genom fästingbett. Inkubationstiden hos hund är 2-4 dagar med samma symtom som vid Anaplasmainfektion. Ytterligare symtom är ödem i pungen och inflammerad punghud hos hanhundar, även svullnader, ödem, i extremiteter och läppar ses ibland. Svullnaderna leder ibland till vävnadsdöd med så kallade nekroser.

Diagnos fås genom att i ett blodprov påvisa antikroppar mot bakterien.

Behandlingen är antibiotika i form av tetracykliner.

 

COXIELLA BURNETII, Q-feber, är också en rickettsieinfektion, som upptäcktes i Australien på 1930-talet. Smittan sprids med fästingar och kan även drabba människor.

Hos hund varierar inkubationstiden från högst 15 dagar, till mellan 15-60 dagar enligt olika uppgifter. Symtomen är apati, febertoppar, illamående och muskelsmärtor. Hos människa dominerar huvudvärk som symtom. Obehandlade djur får ibland inflammationer i hjärtat, endocarditer, och i levern, hepatit.

Diagnos fås genom att i blodprov serologiskt påvisa antikroppar mot Coxiella burnetii.

Behandling är antibiotika i form av tetracyklinpreparat.

 

LEPTOSPIROS orsakas av bakterien Leptospira  interrogans, som kan angripa många olika djurslag, men även människa. Det är en spirochete och vilda djurarter, men även husdjur fungerar som smittoreservoir. Sjukdomen är inte så vanlig i Sverige, men vid utlandsvistelse kan risken för sjukdomen öka. På sjuka hundar är serovarianterna L.icterohaemorrhagiae, L.canicola och L.grippotyphosa av bakterien vanligast. L. pomona ger inga yttre, kliniska symtom på hund. Smittan sprids genom direkt kontakt mellan djur, via bitsår och även genom smittad föda och vatten. Bakterien överlever i bitande insekter, men deras roll för smittspridning är oklar. Hundar som tillfrisknat kan sprida smitta med urinen av och till i månader och år efter infektionen. Spirocheten överlever länge i stillastående, ljumma vattenpölar med temperatur mellan 0 ^oC och 25 ^oC, men dör lätt i minusgrader.

Symtomen varierar med hundens immunitet och bakteriens virulens. Sjukdomsförloppet kan variera från perakut, subakut till kroniskt, men även vara subkliniskt utan yttre symtom.

Ett perakut förlopp ger en massiv bakterieförekomst i blodet och en snabb död. Feber 39,5 – 40 ^oC, skakningar och muskelsvaghet är de första symtomen, följda av kräkningar och uttorkning, som kan leda till en cirkulationskollaps. Snabb, oregelbunden puls och andning med bleka slemhinnor fås. En ökad blödningsbenägenhet kan ge blodiga kräkningar, blodig avföring och näsblod. Hunden får kraftigt nedsatt allmäntillstånd, undertemperatur och dör.

Ett subakut förlopp ger feber, nedsatt aptit, kräkningar och ökad törst. Hunden vill ogärna röra sig, ögon och svalg blir inflammerade. Njurfunktionen blir påverkad med nedsatt eller upphörd urinering. Inflammation i levern kan ge gulfärgning av slemhinnorna, ikterus, och så liten gallproduktion till tarmen att avföringen ändrar färg från brun till grå. Leversvikt kan utvecklas med en mängd olika symtom, till exempel svullen buk.

Ett utdraget, kroniskt eller subkliniskt förlopp är vanligast på infekterade hundar.

Diagnos fås genom blodprov, som analyseras på ett laboratorium.

Behandlingen är krävande. Uttorkningen motarbetas med dropp innehållande elektrolyter. Njursvikten med upphörd urinering behandlas efter den initiala uppvätskningen med diuretiskt dropp av glukos 10 % eller mannitol  i.v. Om urineringen trots det inte kommer igång kan dopamin 10 µg/kg/min.  ges i.v. Diuretika i form av läkemedlet furosemid kan tillgripas som en sista chans  för att få igång urinbildningen. Antibiotika tar ofta bort febern redan inom några timmar. Bäst fungerar då penicillin, medan tetracyklin inte är lika effektivt. För att eliminera bakterierna från njurarna fungerar dihydrostreptomycin bäst, men det skall inte ges förrän njurfunktionen normaliserats. Andra antibiotika som kan användas är ampicillin, doxycyklin och cephalosporiner.

Förebyggande kan hundar vaccineras mot leptospiros. Man grundvaccinerar hundar över 8 veckors ålder två gånger med 2 – 4 veckors intervall. Sedan återvaccinerar man var sjätte till tolfte månad. Ett gott råd är att vaccinera hundar som skall till varmare länder.

 

BOTULISM orsakas av jordbakterien Clostridium botulinum, som bildar ett mycket farligt nervgift kallat botulinumtoxin. Botulism fås när hunden äter något som innehåller giftet, oftast foder som förorenats med jord.

Symtomen varierar med hur stor mängd botulinumtoxin hunden fått i sig. Första symtomen, som kan komma från några timmar till 6 dagar efter förgiftningen, är en tilltagande, symmetrisk muskelsvaghet. Den börjar i bakbenen och sprider sig sedan till frambenen och ger en förlamning av alla benen. Hundens känsel är normal. Ögats pupill-  och blinkreflexer blir nedsatta, dreglingar fås och hunden dör oftast av andningsförlamning.

Diagnos kan fås genom att påvisa botulinumtoxinet i blodprov, avföring, kräkningar eller i misstänkt foder.

Behandlingen är understödjande och tillfrisknande kan ske spontant om intaget gift inte är alltför stort. Den sjuka hunden skall ha hjälp att äta, dricka och att röra sig. Vid uttorkning ges dropp. Mjuka liggunderlag skall användas, så att inga liggsår uppkommer. Urinering kan underlättas genom milt tryck med handflatorna mot bakre delen av buken. Vid tillstötande, sekundär bakterieinfektion, oftast i urinorganen sätts antibiotika in. Undvik dock antibiotika av aminoglykosider, för dessa kan förvärra förlamningen.

Antitoxin är inte så effektivt när symtom visat sig, men i tidigt skede kan det göra nytta. Man doserar enligt anvisningar och antitoxinet finns kvar i kroppen i 40 dagar, så en enda dos behövs. Risken för en allvarlig överkänslighetsreaktion finns. Man kan som test injicera  0,1 ml antitoxin i huden 20 minuter innan antitoxin ges i.v.

 

STELKRAMP, även kallat tetanus orsakas av den grampositiva, sporbildande bakterien Clostridium tetani och är ovanligt på hundar i Sverige. Orsaken är att hundar är ganska motståndskraftiga mot stelkramp, de är ca 600 gånger mer motståndskraftiga mot bakterien än till exempel hästar och människor. Men det händer tyvärr att även hundar får stelkramp, tetanus, och då är det ofta med dödlig utgång. Bakterien växer bara i djupa sår dit inget syre når, oftast sticksår men även sår efter tandlossning och liknande. Clostridium tetani bildar två gifter, tetanospasmin som ger kramper och tetanolysin som förstör röda blodkroppar. Inkubationstiden är 5 – 10 dagar, men ibland ända upp till 3 veckor. Kortast inkubationstid är det när bakterien finns i huvud eller hals. Typiska symtom är bakåtsträckta öron och mungipor, spänd ansikts- och benmuskulatur, framfall av tredje ögonlocken, stel gång och svårigheter att äta, svälja och dregling. Hunden kan bli vindögd och reagera överdrivet för ljud och ljus. Ibland ses svårigheter att urinera och avföringsproblem. Den dör oftast av kvävning på grund av kramp i andningsmuskulaturen.

Diagnosen ställs på de kliniska symtomen, eventuellt även med hjälp av en sårskada i sjukdomshistorien, anamnesen. Ibland ser man på blodprov ett förhöjt antal vita blodkroppar, speciellt av typen neutrofila granulocyter, och ibland även förhöjt  S-kreatinin och S-ASAT. Urinen kan ibland vara rödfärgad av muskelfärgämnet myoglobin.

I tidigt skede kan behandling sättas in med antitoxin i dosen 1000 U/kg kroppsvikt i.v. En dosering räcker. Tillgängligt antitoxin i Sverige är equint, varför man före behandlingen alltid ger en liten dos på 0,1 – 0,2 ml subcutant för att testa om hunden tål behandlingen. Visar hunden då någon typ av överkänslighet utesluts antitoxinbehandlingen. Dessutom ges höga doser penicillin eller metronidazol. Bäst är penicillin G med dosen 20 000 U/kg kroppsvikt två gånger dagligen i minst 5-6 dagar. Antibiotika av typen tetracyklin och erytromycin kan också användas.

Hittar man infektionsporten, bör den rensas ur för att stoppa fortsatt toxinbildning.

Sjuka djur kräver intensiv vård på en djurklinik, kramplösande medicin och inte minst en tyst och mörk omgivning. Vid tidigt insatt behandling kan hunden tillfriskna, medan prognosen är betydligt sämre vid sent insatt behandling då symtomen blivit allvarligare.

Det går att vaccinera mot stelkramp, men det görs sällan på hundar. Djur som lättare får stelkramp, till exempel hästar, vaccineras däremot. Antibiotikabehandling vid färska sårskador som infekterats minskar radikalt risken för stelkramp.

 

TUBERKULOS hos hund orsakas nu oftast av smitta från människor med bakterien Mycobacterium tuberculosis. Tidigare under 1900-talets första hälft kom smittan till hund mest från bakterien Mycobacterium bovis, som fanns hos mjölkkor. Smittan kom med sjuka kor, som importerades från Frankrike i slutet av 1800-talet. Under 1930-talet hade var tredje svensk ko någon form av tuberkulos, som sedan smittade ner både djur och människor. Genom intensiva, svenska veterinärinsatser försvann tuberkulosen från våra kor och är sedan mitten på 1950-talet mycket ovanlig. På senare år har tuberkulos tyvärr importerats till Sverige med en del hjortar.

Tuberkulos har på hund ett smygande förlopp med till en början allmän trötthet, nedsatt aptit, viktminskning och febertoppar. Beroende var i kroppen tuberkulosen sitter fås senare mer specifika symtom. Vanligast är lokalisering till luftvägarna med torrhosta som dominerande symtom. Det kallas även för den thorakala formen. Kommer smittan ner i mag- och tarmkanalen med fodret, så kan tuberkulosen sätta sig i lever, njurar och mjälte och symtom från dessa organ fås. Det kallas för den abdominella formen. Vid den lymfatiska formen angrips kroppens lymfkörtlar. Det finns även ovanligare former där tuberkulosen sätter sig i skelettet eller i huden.

Diagnos på levande hund är inte så lätt, då symtombilden är så varierande. Vid misstanke kan bakterieodling göras från exempelvis luftvägarna, tarminnehåll, urin och andra ställen där man misstänker tuberkulos. Negativt odlingsresultat utesluter dock inte sjukdomen helt. Tuberkulintest fungerar dåligt på hund. Diagnosen fås i regel vid obduktion av den döda hunden. Någon behandling är inte aktuell i Sverige, då smittade hundar utgör en fara för människor.

 

TULAREMI även kallat harpest orsakas av den gramnegativa bacillen Francisella tularensis. Smittan sprids ofta med bitande insekter. Det är en akut bakterieinfektion som kan drabba många olika djur som fåglar, däggdjur och även människor.  Efter en inkubationstid på ett par dagar fås feber, svullna lymfkörtlar, näs- och ögonflöde. 

Hundar anses resistenta mot tularemi och får alltså inte harpest naturligt.

Vid experimentell nedsmittning av hundar med Francisella tularensis har man dock efter två dygns inkubationstid fått feber upp till 40,2 oC, flytningar från ögon och näsa, hudinflammationer vid infektionsdoser i huden och svullnader av de regionala lymfkörtlarna under en 5-dagarsperiod.  Vid experimentella infektioner under huden, subcutant, eller i muskulaturen, intramuskulärt, har allvarligare symtom fåtts. Det har kunnat utvecklats till allmän blodförgiftning med ibland dödlig utgång efter en sjukdomsperiod på ca 1 vecka.

Diagnos anses kunna fås med blodprov där antikroppar mot harpest identifieras.

Vid obduktion av hundar med tularemi ses en generell lymfkörtelförstoring. Både lever och mjälte kan också vara förstorade och ha ett flertal vita prickar, microabscesser.  Inflammation i luftvägarna, en bronchopneumoni kan föreligga.

Behandlingsstrategier för hundar med tularemi finns inte utarbetade. På människa är antibiotika i form av streptomycin och gentamicin ofta första val. Tetracykliner och en del andra antibiotika anses också effektiva.

 

 

 

 

 

 

ALLERGIER

 

1. FÖDOÄMNESALLERGIER

2. ATOPI

 

 

1. FÖDOÄMNESALLERGIER

Diagnos: genom eliminationsdiet ( = ED ) i 8 veckor. Som allergifri kost rekommenderas oftast kokt ris/potatis och får/älgkött. Inget annat ges. Om besvären försvinner provoceras hunden sedan med ett födoämne i taget i 10 dagar. Om den reagerar med allergi får den stå minst en vecka på ED igen innan nästa provokation. Allergireaktionerna är oftast klåda, erythem och/eller diarré.

 

Serologiska test (ELISA RAST) avseende cirkulerande IgE har låg tillförlitlighet och intradermala test är inte möjliga på födoämnesintolerans.

 

Prime Test (Advanced Health Center, Monarch Beach, California, USA) görs in vitro på blod taget på morgonen efter 8 – 12 timmars svält och ingen behandling med kortison, antibiotika eller schampo 4 – 7 dagar före. Blodprovet tas i natriumcitratrör, som fylls till 1/3 – 2/3 och skall undersökas inom 10 timmar. Buffycoaten pipetteras av efter avsvalning, sedimentering och eventuell centrifugering på låga varv och skador på leukocyterna bedöms i kammare preparerade med specifika födoämnesallergen. Testet är mycket känsligt för metodfel och ger dåliga testresultat. (SVT 1997,Nr10 sid 417-421)

Behandling: Undvik allergiframkallande föda.

 

 

2. ATOPI

Atopi är allergi mot inandade ämnen med klåda i ansiktet, på tassar och ben, ibland luftvägsproblem med s.k. dragningar. Vanliga allergiframkallande ämnen är husdamm, pollen, mögelsvampsporer och djurepitel.

 

Diagnos: säkrast genom hudtest med intracutana injektioner av allergener på bröstets sida.

Artuvetrin testpaket säljs av Intervet Scandinavia AS, Literbuen 9, DK-2740 Skovlunde, Danmark, Tel: +45 44 53 20 55 eller fax: +45 44 53 19 55. De har även hyposensibiliseringsallergen.

In vitrotester (RAST och ELISA) är inte tillförlitliga ännu.

 

 

Behandling: Bäst att undvika allergiframkallande ämnen, men oftast omöjligt. Hyposensibilisering anses var mest praktisk. Hjälper i ca 80% av fallen. Utformas individuellt och är oftast livslång. Artuvetrin terapi (Intervet).

Symtomatisk behandling kan ges med kortison, vilket är mycket effektivt. Välj korttidsverkande kortison och försök dosera varannan dag, så biverkningar undviks. Antihistaminer hjälper i ca 40% av fallen, ge t.ex. Atarax tabl. 10 mg (förp. 25 st, 100 st.), 25 mg (förp. 25 st. 100 st) eller mixtur 2 mg/ml (200 ml) i doseringen 10 – 50 mg x 3 po.

 

 

 

 

AUTOIMMUNITET

 

Detta är en immunitet riktad mot individens egen vävnad. Antikropparna kan reagera med antigen på cellytorna, i cytoplasman eller i cellkärnorna och även med sekretionsprodukter som t.ex. hormoner.

Hit hör bl.a.  hemolytisk anemi (AIHA), Myasthenia gravis,  Systemisk lupus erythematosus (SLE),  reumatiska sjukdomar,  en del ledbesvär, polyarthriter, nefriter mm.

 

Vid många av dessa sjukdomar förekommer serumantikroppar riktade mot olika nukleära antigen ( antinukleära antigen = ANA), vilka kan påvisas med immunofluorescensteknik på serumprov.

Positiv ANA-test på hund talar för autoimmun sjukdom, vanligast reumatisk sjukdom med inslag av polyartrit, men även glomerulonefriter av autoimmun karaktär. Men det är ofta positivt även vid tumörsjukdomar och virusinfektioner. Ta  > 1ml avcentrifugerat blodserum i glasrör utan tillsats till BIOVET. Viktigt att hunden ej står på kortison när provet tas.

Sällan positivt vid autoimmun hämolytisk anemi (AIHA) (men då oftast positiv Coombs test), övriga icke autoimmuna nefroser eller vid discoid lupus, som endast drabbar huden.

 

Vanligaste fallen med positiv ANA-test på hund är Schäfrar, oftast relativt unga hanar med muskelömhet, feber, ledömhet samt avmagring. Kommer i skov och aggraverar med deformation av ledbrosken, som ses på röntgen först i sent stadium av sjukdomsförloppet.

 

Påvisande i serum av REUMATOID FAKTOR, som är antikroppar riktade mot kroppseget komplexbundet immunoglobulin (vanligen IgG), är inte lika specifikt på hund som på människa. Reumatoid faktor kan ofta även påvisas vid Furunkulos och Pyodermier, vid Glomerulonefrit, Colit, Metrit/Pyometra och Tonsillit. Möjligen kan en förbättrad diagnostik fås genom att påvisa IgM-RF, då IgM saknas vid de andra inflammatoriska reaktionerna,men förekommer i ca 50% av fallen med reumatoid artrit. Halterna är dock mycket låga och tillförlitlig analysmetod ännu inte framtagen. Påvisande av RF indikerar dock reumatisk sjukdom även på hund. Ta   > 1 ml avcentrifugerat blodserum i glasrör utan tillsats till BIOVET.

 

COOMBS´ TEST.  Ta > 3 ml helblod i EDTA eller Heparinrör till BIOVET.

 

Autoimmun hemolytisk anemi, AIHA innebär förekomst av antikroppar riktade mot individens egna erytrocyter pga virusinfektioner, läkemedelsbehandling och en del andra autoimmuna tillstånd samt vid leukemi och lymfom.Virus/ läkemedel/immunkomplex mm binds till erytrocyternas yta och angrips där så att hemolys fås.

Diagnos: Påvisas med Coomb´s test:  Ta   > 3 ml  helblod i Heparin eller EDTA, som kan skickas in till BIOVET lab. Sällan positiv ANA-test. Vid AIHA förekommer ofta samtidigt en trombocytopeni, som kan öka anemin genom blödningar.

Behandling med Kortison t.ex. Prednisolon i hög dos 2 – 3 mg/kg/dag tills förbättring fås, sedan reduceras dosen succesivt. Bra behandlingsresultat, även mot trombocytopenin, vid tidigt insatt beh.

 

Autoimmun Trombocytopeni  är ovanligt på hund. Trombocyterna, som även kallas för blodplättar, minskar kraftigt och eftersom de har betydelse för blodets koagulering, så ökar då blödningsrisken. Trombocytvärdet ligger på <200.000/mikroliter, men blödning inträffar sällan vid värden >30.000/mikroliter. Kan fås ca 1 vecka efter blodtransfusion eller annat som innehållit trombocyter, kan även fås vid infektioner med bakterier, virus och protozoer, efter vaccinering med levande valpsjukevaccin och vid parvovaccinering. Även vid användning av mediciner som kinin, kinidin, sulfonamider, phenylbutazon, penicillin och heparin. Kan även vara en komplikation till andra sjukdomar som SLE och tumörer.

Diagnos: Blodprov i EDTA för trombocyträkning. Benmärgsaspirat för räkning av megakaryocyter. ANA-test för att se om annan immunologisk sjukdom är primär. I samband med medicinering misstänks medicinen som orsak, och utsättande av medicinen ger snabbt tillfrisknande. Förekomst av unga trombocyter (=megatrombocyter), vilka är större, talar för normal produktion. 

Beskrivna test är också: PF-3 test (Platelet Factor-3 test) anses positiv när fibrinbildningen är klart långsammare in vitro. PAIgG är nästan alltid förhöjt vid autoimmun trombocytopeni, men kan även vara högt vid bakteriell septikämi.

Behandling: Det räcker att höja trombocyttalet så att blödningsrisken är borta, dvs. 60 – 100000 /mikroliter. På hund sätts kortison in och mjältextirpation tas till endast som en sista utväg. Dexamethasone är effektivare än prednisone. Initialt ges 1 – 2 mg/kg i.v. på grund av risken för gatrointestinala blödningar  t.ex.: Decadron f.inj. 4 mg/ml inj.fl. 10×1 ml; 10×2 ml och 1×5 ml. Sedan övergår man till prednisone, tabl. Deltison 5 mg 100 st.; 50 mg 100 st. Ge 1 – 4 mg/kg/dag p.o.  Dosen minskas sedan successivt under en 6 månaders period.

Mjältextirpation tas till endast om medicineringen ej har effekt. Trombocyttalet höjs redan efter ett par dagar och går snabbt upp över normalvärdet för att sedan åter sjunka. I många fall får man en bestående sänkning, men utan blödningsrisk.

Andra behandlingar som använts är immunosuppressiva medel såsom Vincristine f.inj. 1 mg/ml 5×1 ml; 5×2 ml i dosen 0,2 – 0,6 mg/m² i.v. var 7 – 10 dag eller cyklofosamid 50 mg/m² i.v. dagligen i 4 dagar. Ger oftast endast kortvarig effekt och har stora biverkningar.

IgG i.v. i doser på 1 – 1,5 g/kg/dag i 4 – 5 dagar har haft positiv effekt, medan infusion av trombocyter har mycket dålig effekt.

Spontanläkning är inte ovanligt på människa.

 

Myasthenia Gravis innebär förekomst av antikroppar mot acethylcholinreceptorerna i de neuromuskulära förbindelserna, så att receptorerna blockeras av antikropparna. Acethylcholinet kan då inte verka på receptorerna och detta visar sig som kraftig muskelsvaghet. Hunden får svårt att tugga, svälja och andas och kan dö i andningsdepression. De har svårt att stå stilla och efter en kort stund viker sig bakbenen i muskeldarrningar. M.G. förekommer ofta tillsammans med Thymom eller Thymushypertrofi. Det förekommer en korsreaktion mellan thymusceller och acethylcholinreceptorerna.

 

Systemus Lupus Erythematosus (SLE)  kan ge hudförändringar, feber, ledsmärtor och skador på CNS, hjärta och lungor. Njurskadorna är allvarligast. Symtomen försämras av UV-ljus.

Diagnos: ANA-test är inte till någon säker hjälp på hund, men på människa använder man det ( man skiljer där på antikroppar mot dubbelsträngat DNA =dsDNA och mot enkelsträngat DNA =ssDNA och mot kombinationer av dessa s.k. nativt DNA = Ndna). Svårdiagnosticerat, men diagnosen stärks emellertid även på hund genom positiv ANA-test. Förekomst av LE – celler  (=granulocyter med fagocyterade cellkärnor) stärker diagnosen.

Behandling: Akut sätts kortison i hög dos in, successiv reducering av dosen till minsta möjliga underhållsdos då behandlingen i regel blir bestående.

Guldsalter har ibland god effekt på olika SLE diagnoser såsom pemphiguslidanden, men på grund av biverkningarna krävs noggrann uppföljning av patienten. Håll hunden kvar för observation i minst 30-60 minuter: Myocrisin f.inj. 20 mg/ml 10×0,5 ml; 40 mg/ml 10×0,5 ml; 100 mg/ml  10×0,5 ml i doser på inledningsvis en låg provdos på 1 mg till hund under 10 kg (och till katt) och 5 mg till hund över 10 kg djupt i.m. Efter 1 vecka ges en till provdos som är dubbelt så stark. Om inga tecken på biverkningar ses (ffa albuminuri/hematuri, men även trombocytopeni, eosinofili, leukopeni, hudutslag eller anafylaxi) fortsätter man med  1 mg/kg en gång per vecka tills klinisk förbättring fås, vanligen 7-8 veckor. De första 6 veckorna ges samtidigt kortison p.o. Sedan ges 0,5 mg/kg en gång per månad i 2 månader och därefter upprepning vid tecken på recidiv.

 

Autoimmuna Dermatiter på hund är Pemphigus vulgaris, Pemphigus foliaceus, Bullous pemphigoid, Dermatitis herpetiformis. Ofta akut uppkomst av Vesikler och Ulcerationer på mun- och svalgslemhinnor och hud kring läppar, ögon och nagelbädd.

Diagnos:  Histopatologi och immunofluorescens på Biopsi.

Behandling: Allmänbehandling med Kortison och Antibiotika. Initialt hög kortisondos på 2 – 5 mg/kg/dag vilket sedan reduceras. Ofta krävs en underhållsdos. I vissa fall räcker lokal kortisonterapi.

 

Reumatoid Artrit är en svår, progressiv polyartrit pga att immunkomplex bestående av RF och IgG deponeras i synovian och startar en inflammation där de neutrofila granulocyternas hydrolytiska enzym bryter ner ledytornas brosk och kollagen, som ersätts med fibrös vävnad ledande till ledstelhet.

Diagnos: Symtom och påvisande av reumatoid faktor RF.

Behandling: Kortison och antiinflammatoriska medel som t.ex. Rimadyl. På människa används ibland även antimalariamedel.

 

Autoimmun Thyreoidit: Ofta orsak till hypothyreoidism, vilket behandlas med Levaxin. Kortison är sällan indicerat.

 

Ulcerös Colit: Autoantikroppar mot colonepitelet, vilka korsreagerar med antigen hos E.coli.

Diagnos: Symtom.

Behandling: Salazopyrin. Ibland kortison.

 

Glomerulonefrit  är i regel autoimmun där antigen-antikroppskomplex deponeras i glomeruli ofta sekundärt till infektioner av både virus och bakterier.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ORGANSPECIFIKA SJUKDOMAR:      

                                            

                                            

 

HUD OCH PÄLS

 

Huden, cutis, är ett mekaniskt skydd mot yttre skador av infektioner, trauman, köld och hetta, kemikalier etc. Den skyddar kroppen mot uttorkning och har dessutom känsel för temperatur, beröring, tryck och smärta vilket minskar risken för skador. Den har även en aktiv roll i kroppens temperaturreglering och bildandet av vitamin D.

ANATOMI: Huden är ett stort organ och utgör ca 10% av kroppsvikten på vuxna hundar, på valpar ca 25%. Det täcker hela kroppen och övergår i slemhinnor i kroppsöppningarna. Överst ligger överhuden, epidermis, som består av olika cellager med det yttersta, stratum corneum,  förhornat. Därunder ligger den tjockare delen, läderhuden eller dermis, som ger huden dess elasticitet och innehåller blodkärl, som försörjer epidermis med näring. Där finns också talg- och svettkörtlar, hårsäckar, klotillväxt och nerver. En del hud är speciellt utvecklad till exempel trampdynor och nosspegel. På vänster och höger sida om ändtarmsöppningen, anus, finns det en analsäck, som egentligen är hudinbuktningar rikligt försedda med körtelvävnad. Underhudsvävnaden, subcutis, består mest av fett.

Pälsen består av större stickelhår och finare underull, hos korthåriga dominerar stickelhåren och hos de långhåriga underullen. Runt nos och ögon finns kraftigare känselhår, morrhåren. Speciella hår är ögonfransarna.

I huden finns även små muskler som gör att djuren kan resa ragg, speciellt på ryggen.

FYSIOLOGI:  Hudens uppgift är att skydda kroppen mot uttorkning och mot yttre åverkan av trauman, främmande ämnen och infektioner. Den hjälper till att hålla normal kroppstemperatur, men hundar svettas inte på samma sätt som till exempel hästar. De sköter istället det genom att hässja med mun och tunga. Talgkörtlarna i huden smörjer hudytan och finns speciellt rikligt i hörselgången, runt anus och 5-10 cm ut på svansens ovansida.

Pälsen växer inte kontinuerligt som klorna gör, utan i intervaller, cykliskt.  Fasen när hårstrået växer kallas för anagen och när det växt färdigt kommer det i en vilofas, som kallas för telogen innan strået lossnar och faller av. Mellan dessa faser finns en catagen fas.

 

 

MISSBILDNINGAR, UTVECKLINGSRUBBNINGAR OCH ÄRFTLIGA DEFEKTER

Dermoidcystor är medfödda missbildningar där en hudvävnad ligger på fel plats, oftast under den normala huden. De behöver inte synas på nyfödda valpen, men så småningom blir det en liten knöl innehållande hud och päls under den normala huden. Vid irritation bör den opereras bort.

Dermoid sinus är en ärftlig missbildning hos rasen Rhodesian Ridgeback och beror på en ofullständig tillslutning mellan ryggmärg och hud under fosterstadiet. Man ser ett eller flera små hål där en pälstuss sticker upp ur huden, men det är inte alltid lätt att upptäcka på en nyfödd valp. Sinus blir så småningom ofta fyllda med talg, päls och hudflagor och inflammeras lätt. De kan opereras, men ofta går de så djupt att allt inte kan tas bort. Operationerna kompliceras ibland med hjärnhinneinflammation, meningit. Genom avelsåtgärder kan förekomsten minska.

Hudasteni, synonymt med Ehlers-Danlos Syndrom och Rubber Puppy Disease, är en ärftlig, medfödd hudmissbildning med mycket elastisk hud, som lätt blir sårig. Orsakas av en ofullständig kollagensyntes i huden. Sjukdomen är obotlig. Det är beskrivet hos flera hundraser som t.ex. Boxer, Engelsk Springer Spaniel, Schäfer, Tax och S:t Bernhard.

Ichtyosis, synonymt med Fish Skin Disease, är en medfödd hudmissbildning med extrem förhorning av huden. Det blir kraftig mjällbildning, liknande fiskfjäll, över hela kroppen och även trampdynor och nosspegel blir kraftigt förändrade. Diagnos med hudprov, biopsi, för laboratorieundersökning. Kroniskt och svårbehandlat, men man kan prova uppmjukande bad, mjällshampon och olika mjukgörande oljor.

Hårlöshet hos blå- och fawnfärgade hundar, synonymt med Color mutant alopecia, Blue Dobermann Syndrome, Blue Dog Disease, Fawn Irish Setter Syndrome, är en ärftlig och medfödd, kronisk hudsjukdom hos raser som Grand Danois, Dobermann, Irländsk Setter, Whippet, Yorkshireterrier, Chihuahua, Pudel och Tax med dessa färger. Nyfödda valpar ser normala ut, men på den unga till medelålders hunden fås på mörkpigmenterade hudområden efterhand en skör, torr päls och hårlöshet. Den dåliga pälskvalitén orsakas av pigment, melanin, som klumpar ihop sig och förstör hårrötterna. Pälsen ser ”maläten” ut och den torra huden får ofta småknölar, papler, av cystaförändrade hårsäckar utan hår, vilka lätt infekteras och blir inflammerade till så kallade pustler eller follikuliter. Med tiden blir hundarna allt naknare, speciellt på bålen medan huvud, ben och svans drabbas lite mindre. På de hårlösa områden fås ökad mjällbildning och en så kallad seborré utvecklas. Diagnos kan fås med laboratorieundersökning av hudbiopsi, då sjukdomen kan förväxlas med exempelvis bakteriella hudinfektioner, hudsvamp och angrepp av hårsäckskvalster, demodex, och hormonella förändringar  t.ex. hyperadrenocortisism även kallat Cushing Disease och nedsatt sköldkörtelfunktion, hypothyreoidism.

Behandlingen är svår och går ut på att mildra besvären och förebygga infektioner. Mjäll- och desinficerande schampon och hudbalsam samt fodertillskott av vissa fettsyror tillråds. Tillfälligt kan de akutiserande hudinfektionerna medicineras med antibiotika allmänt och/eller lokalt.

Medfödd hårlöshet, congenital alopeci, förekommer som rasstandard hos Kinesisk Nakenhund, Chinese Crested Dog och har  även beskrivits  hos Chihuahua, Pudel, Cocker Spaniel, Whippet, Tervueren, Turkisk Nakenhund, Afrikansk Sandhund, Abyssinierhund och Xoloitzcuintli. Det är en defekt med för få hårsäckar, vilket även kallas för hypotrichos, redan hos den nyfödda valpen. Ofta saknar huden även talgkörtlar och blir lätt skorvig. Hårlösheten är ofta lika på båda sidor, den är symmetrisk, och en del ytor har normal päls, oftast nos, öron och tassar. Ärftligt och behandlas endast vid komplikationer i form av seborré och infektioner.

Medfödd hårlöshet av svart päls, follikulär dysplasi,  har beskrivits på svart-vita raser. Områden med vit päls är normala, medan områden med svart päls saknar päls på grund av en hypotrichos av hårsäckar som bildar svart päls, melaninanhopningar skadar de svarta områdena. Synonymt med canine hereditary black hair follicular dysplasia. Tax och Papillon kan vara disponerade.

Fläckvis hårlöshet, synonymt med pattern alopecia har ärftlig orsak och ger hårlösa öronlappar, tunn päls eller naken hud under hals och bröst och under svansen och på lårens baksidor. Ses ibland på Tax och Bostonterrier på i övrigt friska hundar. Behandlas inte, men man bör utesluta andra orsaker som till exempel hormonförändringar.

En typ av fläckvis hårlöshet symmetriskt i ljumskarna ses ibland hos i övrigt friska Airedaleterrier, Boxer och Bulldog. Huden är ibland mer pigmenterad och ibland växer pälsen ut en tid för att senare åter falla av.

Periodisk hårlöshet av öronlapparna på Dvärgpudel har okänd orsak. Under några månader lossar pälsen helt från öronlapparna, som blir nakna. Det självläker oftast, så att öronen är normala 3-4 månader senare.

Talgkörtelhypoplasi, autoimmun talgkörteladenit, ger pälslossning och eksemförändrad hud, ses hos bl.a. Dvärgpudel. Diagnostiseras med hudbiopsi. Går inte att bota, men lindras med bad följt av inoljningar 1 – 2 gånger per vecka.

Hårlöshet vid hypofysär dvärgväxt (se även:  hypofysär dvärgväxt) drabbar ofta endast en valp i kullen. En hundvalp med hypofysär dvärgväxt är lik sina friska kullsyskon till 1-2 månaders ålder. Den är välproportionerad men mindre och har valppäls utan täckhår. Symtomen beror framför allt av brist på tillväxthormon. Vid 7-8 månaders ålder får valpen ett symmetriskt håravfall, speciellt på bålen och endast i liten grad på huvud och ben. Huden blir mörkpigmenterad, rynkig, skör och utsatt för infektioner. Diagnos genom dvärgväxten och oftast samtidigt nedsatt sköldkörtel- och binjurefunktion, hypothyreoidism resp. hypoadrenocorticism, som kan ses på blodprov. Svårbehandlat, kroniskt lidande med dålig prognos och tyvärr en förkortad livslängd hos dessa hundar. Medicinering med sköldkörtelhormon och kortison är oftast nödvändigt.

Hårlösa öronkanter ses ibland som en följd av riklig seborré med krustabildningar i öronlapparnas kanter. Behandlas med rengöring av öronkanterna. Ses hos flera raser, men oftast hos Tax, som också har en ärftlig form och som ingen behandling hjälper mot.

Hårlöshet, synonymt med alopeci kan förutom av ärftliga anlag även orsakas av infektioner, ektoparasiter, hormonrubbningar, autoimmunitet, solstrålning, förfrysningar och förgiftning med tallium.

Hårsäckskvalster, demodex, kan orsaka hårlöshet fläckvis eller över större hudområden. Se vidare: hudparasiter.

Bakterieinfektioner kan också orsaka hårlösa fläckar. Se vidare under pyodermier.

 

Pigmentering av huden fås mest av melanin, men även karoten och hemoglobin. Celltypen melanocyter innehåller organeller kallade melanosomer, vilka är rika på enzymet tyrosinas och syntetiserar den mörka färgen melanin.  Melaninstimulerande hormon ( MSH eller melanotropin) och adrenocorticotropt hormon (ACTH) ökar melaninpigmenteringen.

Onormalt kraftig pigmentering av huden, synonymt med hyperpigmentering, kan fås av hormonrubbningar, kroniska inflammationer eller andra irritationer och av pigmenterade tumörer. Mindre fläckar med kraftig pigmentering kan vara godartade så kallade lentigo, melanocytom och ibland virusorsakade pigment nevus hos till exempel mops. Vid misstanke på tumör kan biopsi tas.

Avpigmentering av normalt pigmenterade områden kallas för hypopigmentering, sker det fläckvis på kroppen kallas det för vitiligo. Ärftlig vitiligo ses mest hos unghundar upp till 5 års ålder och förekommer hos raser som Tervueren, Dobermann, Riesenschnauzer och Labrador Retriever. Kan vara både medfött och förvärvat.  Medfödd hypopigmentering ses vid albinism, som är en ärftlig form med avsaknad av pigment. Individerna har normalt med melanocyter, men saknar förmåga att syntetisera melanin och blir därför opigmenterade. Medfödda pigmentbortfall på läpparna ses ibland på många raser, orsaken är okänd och problemet är mest av kosmetiskt intresse och behandlas inte medicinskt. Pigmentbortfall på läpparna senare i livet kan orsakas av kontaktallergi  mot till exempel mat-  och vattenskålar av plast. Men det kan även ske utan känd orsak. Förvärvad avpigmentering av tidigare pigmenterad hud kan orsakas av sårskador med opigmenterad ärrbildning, brännskador, infektioner mm. Ibland kan sådana hudskador även ge ny päls som är opigmenterad. Avpigmentering av nosspegeln och nosrygg sker ibland av okänd orsak och kan inte behandlas, ibland återkommer pigmentet.

Brist på zink, pyridoxin, pantotensyra och lysin har visats ge grå päls. Kopparbrist kar göra att svart päls blir rödaktig.

Albinism, anses orsakas av brist på melaninproduktion, mycket ovanligt på hund.

Medfödd hypopigmentering, är en medföddbrist på pigment i till exempel läpparna. Ses hos Dobermann med flera raser.

Grey Collie Syndrome, Canine Cyclic Neutropenia, är känt hos Collie och ger ibland brist på vita blodkroppar ledande till ökad känslighet för infektioner och feber.

Vitiligo, fläckvis brist på pigment, kan vara ärftligt, förvärvat eller idiopatiskt  ( = okänd orsak ). Pigmentlösa områden runt kroppsöppningar, öron m.m. Ibland kommer pigmenteringen tillbaka spontant. Har setts hos många raser, till exempel Tervueren, Dobermann, Riesenschnauzer och Labrador Retriever.

Tyrosinasdefekt hos Chow Chow, orsakar pigmentbrist på bland annat tungan hos Chow Chow. Några tror att vitaminterapi mm botar, men pigmenteringen kan komma tillbaka spontant även utan någon behandling.

Epidermolysis bullosa simplex, orsakar sår och depigmentering på hudområden utsatta för friktion. Speciellt utsatta hudområden är nosrygg, öronkanter, trampdynor, svansspetsen, framknän (carpalleder) och haser ( tarsalleder). Se hos unga hundar av raserna Collie och Shetland Sheepdog.

 

 

DEGENERATIONER I HUDEN

CIRKULATORISKA FÖRÄNDRINGAR I HUDEN

INFEKTIONER MED VIRUS, BAKTERIER, PARASITER I HUDEN

Bakteriella hudinfektioner, som ger hudinflammationer, är synonymt med pyodermier. Är ofta sekundärt, som en följd av någon annan hudskada. Små sårskador, hudskav, mjällbildningar, klåda, parasiter och allergier kan vara grundorsaker till att bakterier, ofta av typen Stafylokocker, infekterar huden och ger en inflammation. Oftast är pyodermier ytliga i hudens övre cellskikt, speciellt i fuktiga hudveck som mellan trampdynorna, under svansroten, runt blygdläpparna, kring läpparna och i andra hudveck hos hundar med mycket överskottshud. Ibland är pyodermierna djupare och kan då ge varbildning även under huden. Det ses oftast på hudområden utsatta för nötning och slitage som exempelvis på armbågar, framknän och haser. Det kan även förekomma på andra områden som mellan tårna i form av små bölder, furunkulos och på nosryggen och hakan. Sårskador är ofta infekterade med bakterier.

Vätskande eksem, som är synonymt med Hot Spot är en av de vanligare ytliga pyodermierna. Det kallas även för Fukteksem, Våteksem, Retrievereksem, New Foundlandseksem, Pyreneereksem m.m. Kan drabba alla raser, men vissa raser och individer drabbas oftare. Orsakas av någon hudskada och infektionen ger en snabbt insättande, akut, fuktande och smärtsam hudinflammation med hoptovad päls. Grundorsaken kan vara yttre trauman, öroninflammationer, analsäcksinflammationer, hudparasiter, allergier eller annat som ger klåda. Viktigt med snabb behandling, annars kan inflammationen lätt sprida sig både på djupet och till ytan. Klippning, tvätt och rengöring med bakteriehämmande huddesinfektionsmedel, som exempelvis 3 % väteperoxid, klorhexidin, jodopax och liknande i tidigt skede kan ibland vara tillräckligt. Vid kraftigare inflammation krävs veterinärvård och antibiotikabehandling kanske både allmänt med tabletter per oralt och med någon salva lokalt. Klindamycin, Trimetoprimsulfa och Cefalexin är ofta lämpliga antibiotika, men det finns även andra. Ibland krävs en bakterieodling med resistensbestämning för att välja bästa antibiotikum.

Pustulär dermatit hos valpar ger akuta, pustulära hudutslag med varbildning hos valpar i åldern 3 dagar till 3 veckor. Ses ibland hos Labrador Retriever, Pointer och Shar Pei.

Pyodermi hos Schäfer förekommer hos medelålders Schäferhundar och ses som utslag innehållande var (pus ) mest på bakdelen och utsidan låren, de små bölderna under huden kan öppna sig, fistulera, mot hudytan och sprida sig över hela kroppen. Huvud och framben brukar klara sig bäst från inflammationerna. Kan någon gång förväxlas med parasitangrepp av till exempel demodex eller hormonstörningar med nedsatt sköldkörtelaktivitet ( hypothyreoidism ) eller ökad binjurebarksaktivitet ( hyperadrenokorticism = Cushing disease ). Längre antibiotikabehandlingar sätts in, helst efter bakterieodling med resistensbestämning. Dåliga behandlingsresultat, inflammationerna återkommer ofta. God pälsvård och schamponering mot pyodermier regelbundet kan vara bra profylax.

Pyodermi på armbågar, haser mm ses ofta på medelstora och tyngre hundraser. Kallas även för presspunkts- och callus-pyodermi och är djupa hudinfektioner på utstående kroppsdelar som armbågar, framknän, höftbens- och sittbensknölar och haser, vilka utsätts för nötning och skav när hunden ligger, speciellt om underlaget är hårt och strävt. Huden blir först hårlös och skorvig varefter bakterier tränger in i mindre hudsprickor och orsakar en djup varbildning, som så småningom öppnar sig genom huden i form av fistlar där blodblandat var rinner ut. Allmän antibiotikabehandling efter bakterieodling och resistensbestämning krävs ofta i 1 – 2 månader för att de stora hudförändringarna skall bli bättre. Samtidigt skall man se till att hunden ligger mjukt och inte får ytterligare skador. Vid tidigt insatt behandling kan pälsen växa ut på drabbade områden igen, men ofta förblir de hårlösa för att hårfolliklarna skadats alltför mycket. Det föreligger stor risk för återfall.

Slickgranulom liknar presspunktspyodermier, men hudskadan orsakas av hundens slickningar på t.ex. ett framknä. Grundorsaken från början kan vara en yttre hudskada, främmande kroppar av t.ex. växtfrön, värk från leden av en artros eller någon annan skada, som hunden vill lindra med ett ofta intensivt slickande. Hudtumörer som t.ex. mastocytom, histiocytom mm är mindre vanliga orsaker, men ses ibland. Det leder sedan till att bakterier, men ibland även svampinfektioner tränger ner under huden och ger en ofta fistulerande, djup pyodermi. Vid undersökning letar man först efter grundorsaken och lindrar eller avlägsnar den, varefter allmän antibiotikabehandling efter bakterieodling och resistensbestämning i 1 – 2 månader sätts in. Lokalbehandling med någon hudvänlig salva kan också vara skönt för djuret. Hunden hindras från att fortsätta sitt slickande med tratt eller liknande på huvudet, eller ett lämpligt bandage över inflammationen. Byt bandaget minst en gång per dag. Varierande behandlingsresultat beroende på grundlidandet. Vid kronisk värk från t.ex. en skadad led kan smärtstillande och inflammationsdämpande läkemedel minska risken för återfall, recidiv. Försök att hålla doseringarna så låga som möjligt.

 

Svampinfektioner i huden, hudsvamp eller hudmykoser, kallas ofta även för ringorm eller dermatomykoser  är inte lika vanliga som bakterieinfektioner i huden. Mikroskopiska svampar är saprofyter, det betyder att de lever av död eller döende vävnader och finns rikligt i vår omgivning, men endas ett fåtal arter orsakar sjukdom på djur och kallas då för patogena svampar. Av de tusentals arter som finns, så är de flesta saprofyter på växter och infekterar inte djur. En hel del, speciellt mögelsvampar, växer även på livsmedel. Ringorm kan smitta från djur till djur, men även till människa och från människa till djur.

Hudmykoser kan vara djupa eller ytliga. De djupa infektionerna sitter primärt i andra organ och ger sekundärt hudförändringar, medan de ytliga angriper hudytan och är de vanligaste.

De ytliga mykoserna på hund orsakas mest av svamparna Microsporum canis, Microsporum gypseum och Trichophyton mentagrophytes. Vid en misstänkt mykos bör man ta prov och göra en odling för att bestämma infektionsämnet.

Smitta överförs vanligen vid direkt kontakt, men även via föremål som borstar, liggunderlag m.m. Symtomen varierar mycket, men visar sig oftast som 1 – 3 cm stora, hårlösa krustabildningar, som ökar i storlek. Huden är i regel rodnad under krustorna, där även sekundära bakterieinfektioner brukar tillkomma. Hårfolliklarna skadas inte av mykosen, men bakterieinfektionerna kan orsaka sådana skador att pälsen inte återkommer.

Rengöring av drabbade hudområden med något medel mot svamp och lokalbehandling med lämplig salva mot svamp är bra. Jodlösningar kan vara effektiva lokalt även om de färgar hud och päls bruna en kort tid. Behandling dagligen med griseofulvin per oralt i minst 4 – 6 veckor brukar hjälpa, det är dock kontraindicerat på dräktiga tikar. Det finns även andra läkemedel både för allmän och lokal applicering, som veterinär kan förskriva. Samtidig bakterieinfektion bekämpas med lämpligt antibiotikum.

 

 

Hudparasiter , hit hör skabbdjur som är kvalster, fästingar som är en typ av spindeldjur  och löss och loppor som är insekter.

Hårsäckskvalster, demodex canis, kan orsaka hårlöshet lokalt fläckvis eller generellt över större hudområden. Ibland ses hårlösheten bara på nosrygg och runt ögon, andra gånger endast på tassarna. Kvalstren lever och förökar sig i hårsäckarna, vilket leder till att hårroten dör och håret lossnar. Vid lindriga förändringar föreligger ingen klåda, men om större områden drabbas och sekundära infektioner med bakterier tillstöter i hårsäckarna fås kliande inflammationer. Drabbar många raser, vanligast korthåriga hundar och oberoende av kön och en ärftlig disposition för sjukdomen föreligger innan symtom fås. Den ärftliga dispositionen tror man orsakas av en immunologisk brist hos T-lymfocyterna. Hundar med demodikos och även föräldrar till sådana bör inte användas i avel. Valpar kan smittas av sin mor under de första 2 – 3  levnadsdagarna, smittan anses inte drabba vuxna hundar. Lokal demodikos ses ofta hos valpar i åldern 3 – 6 månader och ofta försvinner symtomen av sig självt vid cirka ett års ålder. Generell demodikos ses mest hos unga hundar under 15 månaders ålder, men kan ibland även ses hos äldre. Stress, som långa transporter och miljöbyten, och kortisonbehandling kan utlösa håravfall av demodex. Diagnos fås genom att påvisa demodexkvalster. De kan klämmas ut ur hårsäckarna och fastnar lätt på vanlig tejp. De ser i mikroskop ut som små cigarrer. De vuxna demodexkvalstren har framtill 4 par ben som är treledade, honorna har en långsträckt vulva på bakdelens underkropp, medan hanarna har en penis som sticker ut på bakdelens översida. Honorna lägger ägg, som kläcks till larv med 3 par ben. Larven utvecklas sedan till en nymf med 4 par ben, lika som det vuxna stadiet har. Biopsi kan också vara till hjälp för diagnosen. Behandlingen är svår och långvarig, men preparat som Interceptor®, Advocate® och Ivomec® kan prövas. Substansen amitraz finns internationellt i preparaten Ectodex, Mitaban och Taktic och används en gång per vecka i 6 – 10 veckor, det är ett alternativ, men undviks till små raser som Chi-hua-hua då de inte tål amitraz så bra. Biverkningarna består mestadels i trötthet ett par dagar. Vid sekundära bakterieinfektioner behandlas även med antibiotika, helst väljs preparat efter reistensbestämning av bakterieodling.

Rävskabb, Sarcoptes scabiei, är små kvalster som lever i huden och orsakar svår klåda. Räv är huvudvärd för denna parasit och hundar smittas lätt när de gärna rullar sig i skogen där skabbrävar nyss stått och kliat sig. Lättast angrips hudområden med lite päls som öronlappar, armbågar, ansikte och ben. När de sprider sig följer det en pälslossning, som i värsta fall kan bli över hela kroppen. Huden blir skorvig och sekundärinfektioner med bakterier är en vanlig följd. Rävskabb är runda till formen med två par korta ben fram och två par mindre, rudimentära ben bak. Diagnosen kan fås genom mikroskopi på hudskrap, men ofta är skabben svår att hitta på hund. På räv är det betydligt enklare att hitta dem. Blodprov där man analyserar antikroppar mot skabben kan vara värdefullt, men då måste hunden ha varit smittad en tid. Hudbiopsi är en annan metod att få diagnosen. Behandlingen är oftast enkel och effektiv. Tre injektioner ivermectin med 7 – 10 dagars mellanrum, som görs av veterinär är effektivt, men även behandling med receptbelagda Stronghold spot-on lösning, som läggs på huden mellan hundens bogblad – nacke två gånger med en månads mellanrum är bra. Det finns även fler behandlingsalternativ, till exempel milbemycin, som finns i receptbelagda tabletterna Interceptor vet. Något vaccin finns inte, så  hundar kan smittas på nytt efter avslutad behandling. Hundägaren kan ibland smittas och tillfälligt få röda, kliande utslag ofta lokaliserade till handleder, hals och midja där kläderna slutar. De brukar försvinna utan behandling när hunden blir frisk.

Öronskabb, Otodectes cynotis, smittar ofta hundar från katt. Det ger klåda, som ibland blir kraftig. Det bildas brunt sekret liknande snus i örat, ofta endast i ringa mängd på hund. Hos angripna katter bildas ofta betydligt större mängd sekret i öronen. De vita skabbdjuren är så stora att de kan ses med förstoringsglas, men lättast ses de i mikroskop. Behandlas med olika preparat av örondroppar, exempelvis fipronil i receptfritt Frontline vet. lokalt i örat efter rengöring. Medel mot rävskabb tar även bort öronskabb. För att hunden inte skall smittas på nytt är det viktigt att behandla alla djur, även katterna i samma hushåll och andra hundar som hunden umgås med.

Mjällkvalster, Cheyletiella yasguri, ger symtom mest i form av ökad mjällbildning speciellt på ländrygg och runt svansroten. Ofta endast lindrig klåda, men en del individer och då speciellt valpar kan bli riktigt besvärade. Mjällkvalster ser ut som mjäll, fast de kan röra på sig och diagnos fås lätt med ett förstoringsglas eller mikroskop. Upprepad behandling en gång per vecka med antiparasitära schampon och eventuellt klippning av pälsen brukar vara effektivt. Det rekommenderas även att göra ren hundens liggplats och omgivning samtidigt.

Husdammskvalster, Dermatophagoides pteronyssinus, Cheyletus eruditus, Tyrophagus farinae, är inga direkta hudparasiter, men de kan orsaka allergiska reaktioner med klåda hos hundar.

 

Fästingar, Ixodes ricinus, förekommer i hela Sverige, men mycket vanligare i Södra landsdelarna än i de Norra, där den är vanligast efter kusten. Fästingarna har blivit allt vanligare under senare år, troligen beroende på de varma vintrarna. Fästingar är inte värdspecifika parasiter, de kan angripa de mest skilda däggdjur och inte minst fåglar. Angreppen sker från tidig vår till sen höst, den tid under vilken även insekter är aktivast. Biter sig gärna fast i områden med tunnare hud till exempel runt ögon och öron, men kan sätta sig även på andra delar av kroppen. Orsakar ingen smärta, men en lindrig lokal svullnad ses i regel. Fästingen suger näring ur huden ett par veckor ( 3 – 12 dagar ) innan den sedan släpper taget. Fästingar kan överföra en del infektioner mellan djur och människor som till exempel bakterieinfektionerna Anaplasma och Borrelia. De kan även överföra virus och protozooinfektioner.

Behandlingen är helt enkelt att mekaniskt ta bort fästingen från hunden, speciella fästingborttagare finns att köpa om man inte vill använda sina fingrar. För att undvika fästingangrepp kan hunden förebyggande behandlas på huden med olika preparat som till exempel Frontline vet. och Exspot vet., som har effekt i 3 – 4 veckor. Det finns även speciella halsband, Scalibor vet., som har långvarigare effekt.

Internationellt skiljer man fästingarna ( ticks ) på mjuka fästingar, argasida fästingar och hårda fästingar, ixodida fästingar. Argasid ticks förekommer vanligast på fåglar i varmare klimat, men arten  Otobius megnini kan ses i ytterörat på både hund och katt även i södra USA. Det leder till en inflammation i ytterörat med irritation, smärta och ibland förekommer även kramper i symtombilden.  Ixodid ticks är bl.a. sådana som förekommer i Sverige. Båda könen är parasiter och blodsugare. Varje hona  lägger sina 2000 – 8000 ägg utomhus och de angriper djur först i larvstadiet då de har 3 par ben, sedan som nymf med 4 par ben. En speciell art är Rhipicephalus sanguineus, som även lätt fortplantar sig i byggnader, så att det kan krävas större insatser för att få bort dem ur en smittad kennel eller hus.

 

Löss är vinglösa, platta insekter utan eller med endast små ögon. De är värdspecifika och tillbringar hela sitt liv på sitt värddjur. De lägger ägg, gnetter, som fästs på djurets hårstrån. Utanför värddjuret överlever de endast någon eller några dagar och de smittar genom direkt kontakt eller med kammar, borstar och liknande. Löss delas in i Anoplura (sugande löss)  som är blodsugare och i Mallophaga (bitande löss) som mest lever av päls och hudavlagringar, men en del av dessa är också blodsugare. Till Anoplura hör den i Sverige vanliga Linognathus setosus och till Mallophaga hör Trichodectes canis, som kan vara mellanvärd till hundens bandmask Dipylidium caninum.

Vid lössangrepp, som kallas för pediculosis,  fås oftast klåda mest vanligt runt öron och hals. Klådan kan sedan orsaka rivmärken och bakteriella hudinfektioner i form av så kallade hot spot. Behandlas med Exspot vet spot-on, Frontline vet. spot-on eller lusschampo 3 gånger med en veckas mellanrum eller med något annat  lämpligt ohyrepreparat  som veterinär skriver ut på recept för utvärtes bruk.

 

Loppor är blodsugande insekter, som inte bryr sig så mycket om vilken sorts djur eller människa de biter. Större delen av sitt liv tillbringar lopporna utanför värddjuret, så vid bekämpning är det viktigt att göra rent även i djurets omgivning.  I södra delarna av Sverige finns kattloppan, Ctenocephalides felis, som även ger sig på hundar. Symtom ses i form av klåda och diagnosen fås genom att påvisa loppan med till exempel en finkam. Den ses lätt med blotta ögat och känns igen på att den kan hoppa. Den är nästan omöjlig att klämma ihjäl. Profylax med Frontline vet, Exspot spot-on vet., Advantage, Stronghold spot-on vet med mera för att undvika angrepp. Lufenuron i form av preparatet Program vet en gång per månad till hund och katt gör lopporna sterila, så att de inte kan föröka sig.

Loppangrepp, som kallas för puliculosis, på våra sällskapsdjur fås ofta från vilda djur som fåglar, ekorrar, igelkottar med mera. Inte sällan får även matte och husse bett av dessa, som i regel försvinner av sig självt utan att behandling behöver sättas in.

 

Insektsangrepp av getingar, humlor, bin, mygg, knott och myror kan också orsaka hudförändringar av ofta akut karaktär. Dessa är inga egentliga parasiter, men ger inte desto mindre ibland hudförändringar med både smärta och klåda.

Vid hypersensitivitet eller stora angrepp av till exempel jordgetingar kan tillståndet bli så allvarligt, att veterinärvård krävs. Traditionellt sätts då snarast  kortisonbehandling in akut med oftast ett gott resultat.

 

 

IMMUNOLOGISKA HUDFÖRÄNDRINGAR

Discoid lupus erytematosus, Pemphigus foliaceus och Pemphigus erytematosus är autoimmuna sjukdomar, som ger förändringar huvudsakligen på nosspegel, runt ögon och öron och på trampdynor. Ofta ses en ökad förhorning, hårlöshet, pigmentbortfall och sår. Biopsi är bra för att få en diagnos.

Talgkörteladenit, kallas även för Autoimmun Sebaceous Adenitis och är en sjukdom där hundens immunförsvar förstör hudens talgkörtlar. Resultatet blir en torr, skorvig hud med pälslossning. Sekundärt tillstöter bakterieinfektioner i huden, som då blir inflammerad. Inte så vanligt lidande, men ses av och till på en del hundar. Förekommer i ärftlig form på Dvärgpudel.

Diagnos fås med hudbiopsi, då veterinären under bedövning tar en liten hudbit, som skickas inför analys.

Behandlingen är framför allt upprepade schamponeringar och inoljningar av den uttorkade huden 1-2 gånger per vecka. Ibland krävs även en antibiotikabehandling för att få bort en bakterieinfektion.

 

 

HORMONELLA, ENDOKRINA HUDFÖRÄNDRINGAR

För låg sköldkörtelaktivitet, hypothyreoidism, ger ofta en fet päls och seborré. För stor bildning av kortison från binjurarna, hyperadrenokorticism även kallat Cushing ger tunn päls med dålig kvalitet speciellt på bålen. En del rubbningar av könshormonerna kan också ge dålig päls.

 

TUMÖRER I HUDEN

TRAUMATISKA HUDFÖRÄNDRINGAR

Sårskador  av olika slag råkar de flesta hundar ut för någon gång. De bör sys, sutureras, av veterinär om de är 1 cm eller större. Ju tidigare sutureringen sker desto bättre läker såret. Helst skall det göras samma dag som hunden skadats. Lägg på ett skyddande bandage, men undvik starka desinfektionsmedel som lätt bränner sårytorna, så att de sedan läker sämre. Feta salvor är inte heller så bra. Om det föreligger kraftiga blödningar kan ett tryckbandage vara lämpligt att lägga på tills veterinär uppsökts. Sårskador i ögonlockskanterna kan behöva sys även om de är mindre än 1 cm. Infekterade sår behandlas även med antibiotika.

Skärsår är ofta ganska rena, men kan vara förorenade av jord, sand mm. Innan suturering skall såret rengöras. Någon typ av dränage kan vara lämpligt vid förorenade sår. Då kan rester av föroreningarna rinna ut genom dränaget i några dagar. Vid djupa skärsår är det viktigt att kontrollera, så att inte djupare liggande vävnader skadats. Avskurna senor och liknande skall också repareras innan huden sys.

Bitsår är alltid infekterade med bakterier, då hundar och andra djur har rikligt med bakterier i munnen. Även om det bara verkar vara ett litet hål i skinnet efter en tand, så är det bakterier där. Vid hundbett ruskar den bitande hunden ofta på huvudet, så att det uppstår kraftiga blödningar under huden där bakterierna trivs. De blödningarna behöver inte synas utanpå. Görs inget åt sådana sår, så sväller de ofta upp av en varbildning efter 3-4 dagar. Det brukar vara bättre att söka upp veterinär i tid vid hundbett och få behandling, innan inflammationen blivit alltför kraftig. Hundar som fått större hudsår vid hundslagsmål, av vilda djur som grävlingar eller som lyckats överleva ett vargangrepp kräver ofta stora insatser med upprepade veterinärbesök innan de är återställda.

Stakningssår fås då hunden kör en vass pinne eller liknande igenom skinnet. Vanligen sker det vid vistelse i skog och mark och utsatta ställen är tassar, bogar, ljumskar och inte sällan runt ögonen. Förutom stakningar i huden händer det att stakningssår även fås i munnen och i ögonen. Stakningssår skall före suturering kontrolleras, så att inga rester av vassa pinnar mm sitter kvar inuti såret. Det kan ibland vara svårt att hitta sådana rester, men efter några veckor brukar de värka ut genom skinnet.

 

Mekaniska hudförändringar uppstår på hudområden som utsätts för upprepat tryck, nötning eller slag.

Öronlappar med såriga kanter kan fås när hunden ruskar intensivt på huvudet, så att öronlappen slår i något och skadas. Uppstår lättare på hundar med hängande öron. Blödande sår i spetsen på öronlappen kan bli resultatet, och dessa sår är svårbehandlade, då såret inte får vara ifred för läkning, utan hela tiden skadas på nytt. 

Behandlingen går ut på att se till att såret får vara ifred, så att tiden läker sårskadan. Tratt på hundens huvud kan skydda såret mot ytterligare skador. Tillstötande infektioner är inte så vanliga, men om de uppkommer sätts hunden på antibiotika allmänt med till exempel tabletter eller lokalt med salva.

Armbågsdermatiter drabbar medelstora till stora raser och ser ut som hårlösa hudvalkar utanpå armbågarna. Orsakas av tryck på huden när tunga hundar ligger på hårda underlag. Korthåriga hundar är mer utsatta. Huden förtjockas och det uppstår fläckar utan päls. Hunden är ofta opåverkad tills det uppstår hudsprickor, som infekteras av bakterier, så att en inflammation fås. Liknande förändringar kan även fås på andra utstående kroppsdelar som framknän, sittbensknölar och haser.

Förebyggande kan man se till att hunden ligger på mjuka underlag. Mjukgörande hudsalvor minskar risken för sprickbildningar och infektioner.

Behandling av tillstötande infektioner sker med antibiotika. Det är mycket svårt att få huden helt återställd med normal päls, om lidandet pågått så länge att hårsäckarna förstörts.

Svansskador orsakade av trauma ses hos glada hundar som viftar kraftigt med svansspetsen mot olika föremål. Vanligare på korthåriga hundar med lång svans, till exempel Labrador Retriever, Grand Danois och Stövare. Det blir då sårbildningar på svansspetsen och blodet stänker runt hunden. Skadorna är svårbehandlade, då såret inte får vara ifred för läkning, utan hela tiden skadas på nytt. Hundraser som tidigare svanskuperats som valpar, till exempel Korthårig Vorsteh och Dobermann har nu, när det är förbud mot svanskupering, lättare att råka ut för den här typen av skador.

Behandlingen går ut på att se till att svansspetsen får vara ifred, så att tiden läker sårskadan. Bandagering i olika former är bra, men det är oftast svårt att få bandaget att sitta kvar. Biter hunden bort det, så kan man få sätta tratt på hundens huvud. Bandage måste ses till dagligen, så att det inte heller sitter för hårt och hindrar blodflöde till svansspetsen. Det kan resultera i en kallbrand. Sekundärinfektioner behandlas med antibiotika allmänt med tabletter eller lokalt med någon lämplig salva. Det finns fall där en amputation av svansspetsen får tas till, för att hunden skall bli fri sitt lidande.

 

 

Strålningsorsakade hudförändringar

Förfrysningar av huden

FÖRGIFTNINGAR OCH HUDFÖRÄNDRINGAR

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKELETTSJUKDOMAR

 

MISSBILDNINGAR  I  SKELETTET

Dysostoser innefattar en rad olika, medfödda missbildningar av skelettben. Det kan till exempel vara för litet antal, eller får stort antal tår, men även avsaknad av andra ben i skelettet.

Hemivertebra är en utvecklingsrubbning av kotor, så att kotan blir mindre än normalt och kilformad. Hundar av brachyocephala raser med korkskruvsvans till exempel Engelsk Bulldog och Mops är disponerade för att få hemivertebra. Andra raser med känd disposition är Fransk Bulldog, Bostonterrier och Pekinges. När hemivertebra sitter i hals- eller ryggkotor får hunden en sned ryggkotpelare. Ryggen blir böjd i sidled eller höjdled beroende på hur kilbildningen sitter i kotan. Ibland är endast en kota drabbad, men det händer även att fler kotor är drabbade.

Symtomen beror på hur stor hemivertebra det är, hur många kotor som drabbats och hur stor instabilitet och hur stora ryggmärgsskador det orsakar. Vanligt är svag bakdel med nedsatt rörelseförmåga, ostadig gång, okordinerade bakbensrörelser och smärtor. Symtomen kan ibland utvecklas sakta av och till under en längre tid, men i en del fall komma mycket akut och snabbt. En del hundar blir förlamade och kan inte hålla varken avföring eller urin normalt.

Diagnos ställs med hjälp av röntgenundersökning.

Kroksvans är en medfödd missbildning i någon svanskota, så att svansen får ett onormalt utseende. Det blir en onormal böj på svansen där den skadade kotan kan kännas som en hård knöl. Kroksvans innebär sällan något lidande för hunden. Undantag kan till exempel vara om kroken sitter för nära svansfästet och anus. Lider hunden av sin kroksvans, så kan i sällsynta fall en operation i form av amputering av svansen bli nödvändig. Man bör inte avla på hundar med kroksvans då det finns risk att valparna ärver egenskapen.

 

UTVECKLINGSRUBBNINGAR  OCH  METABOLISKA SKELETTSJUKDOMAR

 

Växtvärk hos unga, snabbvuxna hundar är ingen diagnos. Uttrycket används som en skräphögsdiagnos, när man har en ung, stel och halt hund men inte någon riktig diagnos. Hälta och andra rörelsestörningar, som karakteriseras som växtvärk kan orsakas av flera olika ortopediska lidanden. Hit hör osteochondros av olika grad och i olika leder, höftledsdysplasi av olika grader, inflammation i benmärg, ben och benhinnor, panostit, olika tillväxthastigheter mellan underarmsbenen med mera. Lokala inflammationer i till exempel tonsiller, lungor, tänder med flera ställen kan också ge immunologiska biverkningar i form av ledsmärtor, som kan uppfattas som ”växtvärk”. En del av dessa lidanden självläker när hunden växt färdigt, men en riktig veterinärundersökning, som leder till en säker diagnos säkerställer att rätt behandling sätts in i tid. Risken för bestående ledproblem minskar betydligt då.

 

Hypertrofisk Osteodystrofi, kallas även för Metaphyseal Osteopathy, Möller-Barlow’s Disease och Juvenile Scurvy. Sjukdomen drabbar unga, snabbväxande valpar av stora raser, oftast vid 3 – 6 månaders ålder. Hanhundar drabbas oftare än tikar. Förändringarna sitter vid metafysernas tillväxtzonerna, oftast i ändan på de långa rörbenen, där det bildas förkalkade benpålagringar. Det sker samtidigt en viss urkalkning av benet, som sedan ersätts med nytt ben.

Orsaken till hypertrofisk osteodystrofi är okänd, men lidandet har kallats för skelettskörbjugg, eftersom det liknar de skelettförändringar som människor får vid skörbjugg. Det är en sjukdom som orsakas av C-vitaminbrist på människa. Det finns dock flera undersökningar, som visar att dessa hundar inte har C-vitaminbrist.

Symtomen är ömma svullnader, som vanligen sitter strax ovan framknäna eller strax ovan hasleden. Oftast lika på båda sidor. Hunden har ont och vill inte röra sig. Aptiten är nedsatt och det är vanligt med feber upp till 41 oC.  

Diagnos på symtomen och med röntgen. Där ser man urkalkningar ovan tillväxtzonen och så småningom ses förkalkningar, som tilltar alltmer. Efter en tid vänder lidandet och de röntgenologiska fynden avtar och försvinner sakta.

Behandlingen riktar in sig på att minska hundens lidande med antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner. Hypertrofisk osteodystrofi läker ut spontant och i de flesta fall blir hunden helt återställd.

 

Panostit, kallas även för panosteit, enostosis och Shiftening leg lameness. Det har tidigare även kallats för Eosinofil panostit, men fynd av eosinofila celler vid den här sjukdomen förekommer inte alltid. Panostit är en inflammation i änden av de långa rörbenens mellandel, diafysen,  hos unga hundar av storvuxna raser vanligen i åldern 5-8 månader, i en del fall hos hundar upp till 5 års ålder. Vanligt hos Schäfer.

Orsaken till panostit är okänd. Det finns inga bevis för att bakteriell infektion förekommer.

Symtomen är plötslig hälta, som verkar komma utan orsak. Hältan kan försvinna, men ofta blir hunden snart halt på ett annat ben.

Diagnos på symtom och röntgen, där man ser en ökad förtätning av de drabbade skelettbenen, ofta av benmärgen. I tidigt skede syns inte alltid förändringarna på röntgen, varför en ny röntgen bör tas 2-4 veckor senare. Ibland ses dessa förändringar på mer än ett ställe i benet och ofta är flera skelettben förändrade. Numer vill en del veterinärer ersätta namnet panostit med enostose, som betyder ökad mängd benvävnad inuti ett ben. Med tiden avtar förändringarna av sig självt och benet kommer alltmer att se normalt ut på röntgen.

Behandlingen riktar in sig på att minska hundens lidande med antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner. Panostit läker ut spontant och i de flesta fall blir hunden helt återställd efter sjukdomen.

 

Sekundär Hyperparatyreoidism av nutritionell art, kallas även för Juvenile Osteodystrophy och Nutritional Osteodystrophy. Drabbar unga hundar som föds upp på enbart, eller nästan enbart kött. Kött är fattigt på mineralet kalcium och rikt på mineralet fosfor, så vid köttdiet ökar fosforhalten i blodet samtidigt som kalciumhalten i blodet minskar, det uppstår en så kallad hypokalcämi. Det vill kroppen rätta till, så bisköldkörtlarna, parathyreoidea, stimuleras och ökar utsöndringen av parathormon. Effekten blir att kalcium frigörs från skelettet för att gå ut i blodet och höja kalciumnivån där till det normala. Samtidigt minskar njurarna utsöndringen av kalcium och ökar utsöndringen av fosfor ur kroppen. Resultatet blir att skelettet urkalkas. Vanligast på dvärgraser, som normalt äter mycket litet foder och då av felriktad välvilja erbjuds godbitar av kött, leverpastej mm så att de blir mätt av det och inte äter annat foder.

Symtomen varierar med graden av skeletturkalkning från lindriga rörelsestörningar till kraftig hälta och i värsta fall total oförmåga att stå på benen. Djuren rör sig försiktigt, ofta med uppskjuten rygg. Skelettet blir skört och stor risk finns att det uppstår spontana benbrott, frakturer.

Röntgenundersökning visar ett dåligt mineraliserat, kalkfattigt skelett.

Behandlingen består i att snarast rätta till utfodringen. Foderstaten skall vara balanserad och under läkningstiden kan ett litet extra tillskott av kalcium göra nytta. Skelettet återfår då ganska snabbt sitt normala mineralinnehåll och blir starkt igen. Det anses dock inte bra att överdosera kalcium. Eftersom risken för frakturer är stor, så skall djuret hållas i stillhet i cirka en månad efter att utfodringen rättats till.

 

 

Sekundär Hyperparatyreoidism av njursvikt, kallas även för Renal Osteodystrofi, Rubber Jaw och Renal Tickets. Vid njursvikt kan njurarnas förmåga att utsöndra fosforöverskott minska och det gör i sin tur att kalciumhalten i blodet minskar, det uppstår en så kallad hypokalcämi. Det vill kroppen rätta till, så bisköldkörtlarna, parathyreoidea, stimuleras och ökar utsöndringen av parathormon. Effekten blir att kalcium frigörs från skelettet för att gå ut i blodet och höja kalciumnivån där till det normala. Resultatet blir att skelettet urkalkas. Även om hela skelettet drabbas, så påverkas skallens ben tidigast. Det blir en allvarlig urkalkning mest av käkbenen i tidigt skede. Eftersom njursvikt är vanligare på äldre djur, så är detta lidande också vanligare på äldre djur.

Symtomen visar sig som tuggningsproblem. Hundarna får mjuka, gummiartade käkben och urkalkningen gör att tandlossning kan uppstå. Ofta dreglar hundarna. Urkalkningen av överkäken kan ge en förträngning av näshålan med andningsproblem som följd.

Röntgen visar urkalkade käkben och vid allvarlig sjukdom även en urkalkning av andra skelettdelar. Tänderna ser normala ut och kontrasterar kraftigt mot skelettet.

Behandlingen går ut på att lindra njursvikten.

 

Hypertrofisk Osteopati, kallas även för Hypertrophic Pulmonary Osteoarthropathy och Marie’s Disease. Hypertrofisk osteopati karakteriseras av att det bildas benpålagringar utanpå de långa rörbenen och nedre delarna av extremiteterna. Runt benpålagringarna ökar blodcirkulationen och lidandet är en följd av någon kronisk sjukdom i lungorna. Det har någon gång även setts vid kroniska inflammationer på andra ställen i kroppen.  Vanligast på medelålders till gamla hundar.

Symtomen är svullna och varma ben med rörelseproblem. På röntgen ses benpålagringar utanpå skelettbenen. Förändringarna är lika på båda kroppssidorna och alla fyra benen kan vara angripna.

Behandlingsresultatet beror på hur den underliggande orsaken kan behandlas. Om den kroniska lungsjukdomen botas, så försvinner även den hypertrofiska osteopatin.

 

Craniomandibulär Osteopati, kallas även för Craniomandibular Osteoarthropathy, Craniomandibular Osteodystrophy och Mandibular Periostitis. Craniomadibulär osteopati karakteriseras av benpålagringar på käkbenen och på skallbenens sido- och bakpartier. Orsaken är okänd och det verkar inte orsakas av någon inflammation. Lidandet ses på unga hundar upp till 9 månaders ålder. Vanligast på West Highland White Terrier och Cairn Terrier, men ses även på andra raser som Boxer, Labrador Retriever, Grand Danois och Doberman.

Symtomen utgörs av svårigheter att öppna munnen och att tugga. Vanligt att hundarna dreglar och det gör ont om man försöker öppna munnen. Det är svullet på underkäkens sidor. En del blir så hårt angripna att de inte kan äta.

Röntgen visar benpålagringarna.

Behandling består av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner. När hunden växt färdigt avstannar bildningen av benpålagringarna och även om dessa blir kvar, så brukar hundarna kunna äta normalt sedan.

 

Rakitis eller Engelska Sjukan är ovanlig på hundar i Sverige nu. Brist på vitamin D, kalcium och fosfor ger en för dålig mineralisering av benens tillväxtområden, benen blir mjuka och böjer sig.

Symtomen är djur i dålig kondition med olika grader av snedhet i benen. De delar av benen som växer mest blir uppdrivna och likaså förbindelsen mellan ben och brosk, speciellt tydligt känner man det på revbenens övergång till brosk. Det blir en rad med knölar på nedre delen av bröstkorgen, där revbenen slutar.

Röntgen visar breddade tillväxtzoner speciellt i de långa rörbenen.

Behandlingen är att förbättra dieten, så att utfodringen blir normal och inte ger upphov till brist på D-vitamin, kalk och fosfor. Om benen blivit sneda, så består dessa förändringar.

 

Kvarstående broskkärna i frambenen, eng. retained ulnar cartilage core. Hos de mycket stora hundraserna händer det att nedre delen av frambenets armbågsben, ulna, får en kvarstående broskkärna. Det blir ingen normal förbening av brosket här och det gör att tillväxten armbågsbenet avstannar. Då det finns två underarmsben bredvid varandra, det andra heter strålbenet, radius, och som går mellan samma leder, så skall de vara lika långa. Radius växer normalt och blir längre och måste därför böja sig när ulna blir kortare. Följden blir att frambenet blir snett, det viker ut sig nedanför framknät, carpus.

 

 

Idiopatisk Osteodystrofi. Hos unga, snabbväxande hundar kan det utvecklas olika typer av förändringar i de långa rörbenens tillväxtzoner, metafysen. Det sker normalt mycket snabba förändringar här under djurets tillväxt. Det kan då utvecklas ojämnheter och metafysen kan bli bredare än normalt, vanligast i nedre änden på frambenens underarmsben radius och ulna. Orsaken är inte känd, det kanske är ett normalt förlopp hos en del hundar, men man har valt att kalla det för idiopatisk osteodystrofi. Idiopatisk betyder att man inte helt känner till orsaken.

Symtom hos hundar med idiopatisk osteodystrofi är stora framknän. De har i övrigt inga besvär och de brukar bli normala när de vuxit färdigt. Undvik hårda ansträngningar tills de vuxit färdigt, de stora framknäna kan vara ömtåligare och skadas lättare.

 

Multipelt Osteokondrom, förkortas MO, kallas även för Exostoses, Osteochondromatosis, Osteocartilaginous Exostoses, Multiple Exostoses,  Heriditary Multiple Exostoses, Multiple Ossifying Chondromata mm. Förekommer hos hund, katt och häst.

Det är en broskbeklädd bennybildning, som kan sitta på benytan av långa rörben och kotor. Det kan också ses på revben, bogblad och i bäckenet. Sjukdomen debuterar på hund alltid på växande individer. Det bildas så kallade exostoser på det drabbade skelettbenet. Det anses inte vara en tumörbildning, utan en utvecklingsrubbning. Det bildas först brosk, som sedan övergår i ben. Man vet inte orsaken till MO, men det finns teorier att det bildas nya tillväxtzoner genom olika störningar av de benbildande cellerna kondrocyter. Osteokondrom liknar en ny, extra tillväxtzon, som normalt endast förekommer på specifika ställen i benen. När hunden växt färdigt avstannar bildningen av osteokondromet. Det finns misstankar att MO är ärftligt på hund. Hos katt anser man virusinfektion som orsak.

Symtomen beror på var osteokondromet sitter och hur stora förändringarna är. Exostosen kan trycka på omgivande vävnad och orsaka hälta och smärta beroende på om senor, nerver och blodkärl kommer i kläm av osteokondromet. Sitter osteokondromet i ryggkotorna, så kan ryggmärg och nervrötter påverkas med ryggsmärtor, rörelsestörningar, nedsatta reflexer i benen och i värsta fall förlamning som följd. Ofta upptäcks problemet genom att ägaren hittar någon eller några knölar på ben eller revben på en i övrigt frisk hund.

Diagnos fås preliminärt av symtom tillsammans med en röntgenundersökning. MRI, Magnetic Resonance Imaging, är en undersökningsmetod som kan vara till stor hjälp. För säker diagnos krävs dock ett vävnadsprov, en biopsi, för patohistologisk undersökning på ett laboratorium.

Behandlingen består i smärtlindring och eventuellt operation med avlägsnande av de störande nybildningarna. Symtomlösa hundar med multipelt osteokondrom behöver oftast ingen behandling.

Fastän multipelt osteokondrom anses godartat på hund, så föreligger det en dålig prognos i de flesta fall, även om operation tillgrips. Speciellt dålig prognos har unga hundar med många förändringar. Det leder då i de flesta fall till avlivning av djurskyddsskäl. Om diagnosen ställs på en färdigvuxen hund utan symtom så är prognosen god.

Hundar med multipelt osteokondrom bör inte användas i avel då det kan vara ärftligt.

 

 

 

TUMÖRER  I  SKELETTET

Multipelt Osteokondrom, förkortas MO. Förekommer hos hund, katt och häst. Det är en broskbeklädd bennybildning på benytan och anses inte vara en tumörbildning, utan en utvecklingsrubbning. Se vidare under metaboliska skelettsjukdomar.

 

Osteosarcom är den vanligaste skelettumören hos hundar och katter. Osteosarcom är mycket aggressiv och sprider sig ofta och bildar dottertumörer, metastaser.

Behandlingen är svår. När en extremitet är angripen kan amputation av det benet övervägas. Hunden har fortfarande tre ben att gå på och många djurägare har trots allt visat sig förvånansvärt nöjda efter att deras hund blivit trebent. Det har inte varit någon skillnad om det rört sig om ett framben eller bakben. Ägarna har tyckt att deras hund levt ett meningsfullt med god livskvalitet även efter amputationen. När osteosarcomet sitter på andra ställen, till exempel i revbenen eller i skallens ben får man överväga operationsmöjligheterna.

När osteosarcomet spridit sig och gett dottertumörer, metastaser, i andra organ blir behandlingen svårare. Det är vanligt med spridning till lungorna, men spridning till andra organ eller skelettdelar förekommer också. Kemoterapi med cytostatika har då prövats med varierande resultat. Substanser som använts är cisplatin, doxorubicin, karboplatin men även metotrexat och dexnigulpidin.

Strålning har inte varit någon effektiv behandlingsmetod mot osteosarkom.

Prognosen vid osteosarkom är dålig. Vid konservativ behandling utan operation och med medicinering av smärtstillande medel och kortison är överlevnadstiden i snitt endast 1 – 3 månader. Vid operation som till exempel en amputation är överlevnadstiden lite längre, men stor risk föreligger att dottertumörer, metastaser, snart diagnosticeras. Vid lyckad operation kan överlevnadstiden förlängas med 1 år hos  40-50 % och med 2 år hos 20-30 %. 

 

TRAUMATISKA  SKELETTSKADOR

 Yttre våld av olika slag mot skelettet kan orsaka mekaniska skador. Vanligaste skadorna är sprickor, så kallade fissurer, och benbrott, så kallade frakturer. Lindrigare våld som t.ex. en lättare smäll kanske bara ger en svullen och inflammerad benhinna, men även det kan vara smärtsamt för hunden.

Symtomen vid fissurer och frakturer är mycket beroende på var de sitter, men gemensamt är att de ger en plötsligt insättande smärta. När fissuren eller frakturen uppkommer skriker ofta hunden till. Sedan försöker hunden att lindra det onda genom att använda den skadade skelettdelen så lite som möjligt. Sitter skadan i en extremitet, så blir hunden halt. Sitter skadan i en halskota, så försöker hunden röra så lite som möjligt på huvud och hals etc.

Diagnosen ställs med hjälp av symtomen och röntgenundersökning.

Sprickor, fissurer, i skelettet läker ofta av sig själva på 6 veckor. Problem kan emellertid uppstå om fissuren sitter olämpligt mot till exempel en led eller nervvävnad. Då kompliceras läkningen och de led- eller neurologiska skadorna kan bli bestående på grund av att det bildas benpålagringar mot de känsliga vävnaderna runt skadan.

Frakturer kan vara enkla, där bendelarna inte rört sig mycket från varandra, utan ligger fint i nästan normalt läge. Då kan en gipsning eller annan typ av yttre fixering i 6-8 veckor räcka som behandling. Andra gånger är de mer komplexa med benet i flera delar och kanske kraftiga förflyttningar av bendelarna ifrån varandra, det har blivit en så kallad dislokation. Sådana gånger krävs oftast operation med reposition av bendelarna till normalt läge och sedan en fixering i detta läge tills frakturen läkt på 6-8 veckor. Fixeringar kan göras på många olika sätt med till exempel skruvar, metallplattor, spikar etc.

Frakturer som går in i leder är speciellt besvärliga att behandla. Varje fraktur som diagnosticeras får bedömas, för att avgöra vilken behandling som anses lämpligast att sätta in på just den skadan.

 

 

 

 

LEDERNA OCH DERAS SJUKDOMAR

 

Ledsjukdomar delas klassiskt upp i inflammatoriska och icke inflammatoriska. De flesta är icke inflammatoriska. Hit hör degenerativa sjukdomar som tidigare kallades osteoartriter och orsakas av tillväxtrubbningar ( osteochondros ), trauman ( överansträngningar, stukningar mm) och tumörbildningar i lederna.

De inflammatoriska ledsjukdomarna  kan vara infektiösa  ( orsakas av virus, bakterier, mycoplasma mm ) eller icke infektiösa. Infektionsämnena kan komma in i leden genom sårskador, från intilliggande infektioner eller med blodet. De icke infektiösa ledinflammationerna är ofta knutna till immunologiska reaktioner, som skadar lederna genom en serie immunologiska reaktioner som vi inte känner till helt och hållet än.

 

 

TILLVÄXTRUBBNINGAR  I  LEDER

Instabilitet i halskotpelaren

Atlanto-axial instabilitet är ett syndrom mest hos unga hundar av dvärgras. Det är en instabilitet mellan de två första halskotorna, som heter atlas och axis på latin.  Lidandet är medfött eller så utvecklas det hos den unga hunden. Hos den nyfödda, friska valpen består axis normalt av två delar, dens och kotkroppen, vilka till en början förbenas var för sig, för att vid ca 4 månaders ålder växa ihop till en hel kota. En del av axis, dens, kan saknas eller inte växa inte ihop med sin kotkropp. Det leder till att de ligament, som håller samman kotorna atlas och axis inte utvecklas normalt. De blir underutvecklade och slappa, så att en för stor rörlighet uppstår mellan kotorna, vilket då skadar ryggmärg och nerver med stora smärtor som följd.

Symtomen vid atlanto-axial instabilitet domineras av nacksmärtor. Hunden kan inte röra huvudet normalt, den rör sig stelt på grund av smärtorna och skriker till ibland när det gör alltför ont. Speciellt ont gör det när hunden hoppar upp eller ner från något. Det lär den sig snabbt och blir därför ovillig att hoppa. Nacksmärtorna kan komma mycket plötsligt på en valp, som tidigare verkat helt normal.

Diagnos ställs på symtomen kompletterad med en röntgenundersökning. Röntgenbilderna kan ha lite olika utseende beroende på hur instabiliteten sitter, men vanligast ses ett onormalt stort avstånd mellan kotorna. Lättast upptäcks det om hunden röntgas med svagt böjd nacke.

Behandlingen av atlanto-axial instabilitet är kirurgisk. Det finns ett flertal operationsmetoder beskrivna. Djursjukhusens ortopeder ger råd om operationsmetod. Obehandlade hundar som blivit symtomfria löper stor risk att åter insjukna med ofta förvärrade symtom.

Hundar med atlanto-axial instabilitet bör inte användas i avel, då egenskaperna för att få lidandet mycket väl kan vara ärftliga.

 

Instabilitet i bakre halskotpelaren, kallas även för Wobbler Syndrom, Caudal Cervical Vertebral Instability Malformation ( CCVIM),Cervical Vertebral Instabilitet ( CVI ), Cervical Spondylosis, Cervical Subluxation, Cervical Instability, Cervical deformation och Cervical Spondylopati.  

Instabiliteten sitter ofta mellan halskotorna 4 till 7 och orsakas av flera faktorer som medfödda skador, snabb tillväxt, kraftig utfodring, mekaniska faktorer och arv. En tillväxtrubbning sker i halskotorna och deras disker och ligament, så att det blir en ökad rörlighet mellan en del kotor. Det ger sedan skador på ryggmärgskanalen och omgivande nerver, speciellt när huvudet böjs eller sträcks kraftigt. Då fås ett ökat tryck på halsryggmärgen.

Symtomen syns mest på bakbensrörelserna, de blir okordinerade och hunden går vingligt. Det kallas för ataxi. Ibland kan drabbade hundar inte hålla urinen, de blir inkontinenta. Frambenen är ofta synbart opåverkade, men de har också ofta nedsatta reflexer lika som bak. I grava fall kan hundarna inte resa sig. Ibland har hundarna tydlig smärta från halsregionen.

Wobbler är vanligast på hundraserna Doberman, Grand Danois och Rottweiler, men kan även förekomma på andra raser som till exempel Boxer, Irländsk Setter och Riesenschnauzer. Finns även beskrivet hos bl.a. Basset, Rhodesian Ridgeback, Weimeraner, Golden Retriever och Pyreneerhund. Hos Doberman  fås symtom oftast efter 2 års ålder, medan Grand Danois oftast insjuknar under 2 års ålder. Hanhundar drabbas mer än tikar.

Diagnos ställs på symtomen, neurologisk undersökning och med hjälp av röntgen, där man påvisar instabiliteten. För helt säker diagnos krävs kontraströntgen av halsryggmärgen, en så kallad myelografi, där kompressionen av ryggmärgen kan ses.

Behandling är i lindriga fall antiinflammatorisk medicinering, men de flesta kräver kirurgisk behandling med operation för att en förbättring skall fås.

 

Vertebral Osteoarthritis, förkortas VO och kallas även för Vertebral osteoarthrosis och innebär att lederna i ryggkotornas övre delar, processi articulares, får skadat ledbrosk med broskbildningar och benpålagringar som följd. Delas in i en primär form och en sekundär form. Den primära formen ses hos äldre hundar och anses orsakas av långvarigt slitage av dessa leder. Den sekundära formen förekommer i alla åldrar och är en följd av en ledskada. Vertebral osteoarthritis förekommer mer hos större hundar än hos mindre.

Symtomen är otydliga med stelhet och ospecifika ryggsmärtor.

Diagnos fås med röntgen av ryggkotorna där benpålagringarna, osteofyterna, kan ses på kotornas övre delar.

 

Spondylos, kallas även för Spondylosis deformans, är en degenerativ förändring av kotorna med bildande av benpålagringar, osteofyter, i den undre delen och på sidorna av kotornas ändplattor. Orsaken till spondylosen anses vara en instabilitet mellan kotorna, men är inte helt känd. Vanligen drabbas de bakre bröstkotorna, ländkotorna och främre delen av korsbenet, sacrum. Speciellt utsatt är bröstkota nummer 11 och sista ländkotan mot korsbenet, L7/S1 -leden. Så småningom växer kotorna ihop av spondylosen och ger en något stelare rygg än normalt. Tyngre raser drabbas oftare av spondylos än lättare raser. Speciellt disponerade raser anses Boxer och Schäfer vara.

Symtom behöver inte uppstå vid spondylos. Oftast upptäcks spondylosen som ett bifynd vid röntgenundersökning för annat lidande. De symtom som förknippas med spondylos är stelhet, hälta och ibland smärtor. Man kan få ett tillstånd, som ibland kallas för Cauda Equina Syndrom, med svårigheter att lägga och resa sig, återkommande bakbenshälta, vinglig bakdel, svårigheter att hålla avföringen på grund av slapp anus, urininkontinens och nedsatta bakbensreflexer. De symtomen fås även vid andra skador på nervvävnader kring sista ländkotan och korsbenet, så kallad sacralstenos.

 

Diskbråck, kallas även för Disc Herniation och Thoracolumbar Disc Herniation (TLDH). Mellan hals- och ryggkotorna finns broskskivor, disker, som fungerar som stötdämpare i ryggraden. De underlättar även halsens och ryggens rörelser i lederna mellan kotorna. En disk består av en mjuk central kärna, nucleus pulposus, som omges av ett hårdare lager kollagenfibrer, som kallas annulus fibrosus och är tunnast på diskens översida. Den mjuka nucleus pulposus innehåller glykosaminoglykan och glykoprotein, substanser som är hydrofila och ger högt innehåll av vatten så att diskerna fungerar utmärkt som stötdämpare. Ovanför diskerna går ryggmärgskanalen.

Diskbråck förekommer mest hos raser med chondrodystrofisk dvärgväxt, vanligast Tax, men även hos en del andra chondrodystrofa raser, som till exempel Fransk Bulldog, Pekingese och Basset. Båda könen drabbas lika, ofta i åldrarna 3 – 7 år. För att undvika diskbråck ges ibland rådet att hundar i riskzonen skall röra sig lite och inte gå i trappor eller hoppa, men det är högst diskutabla råd. Det har tvärtom visats att Taxar, som lever ett aktivt och rörligt liv med mycket motion inte får diskbråck lika ofta som Taxar med ett stilla liv i lägenhet.

Diskbråck orsakas av att diskens centrala del, nucleus pulposus, degenererar och blir skör. Hos de chondrodystrofa raserna sker en metaplasi av nucleus pulposus, så att vid 1 års ålder är 75-100 %  av diskerna förvandlade till hyalint brosk. Sekundärt till detta kan en förkalkning ske i 30-60 % av fallen. De förkalkade diskerna har dålig stötdämpande förmåga och de förkalkade delarna kan lätt tränga ut genom sprickor i diskens yttre lager. Vid någon typ av ansträngning, ett hopp eller liknande, men ofta även spontant, kan det då ske en bristning av den omgivande annulus fibrosus övre del där diskmassa tränger ut ( Hansen typ I-prolaps ). Detta diskbråck åtföljs samtidigt oftast även av blödningar och ödematösa svullnader, som tillsammans med diskmassan ger ett allvarligt tryck på ryggmärgen. Vanligast sker diskbråcket någonstans mellan 10:e bröstkotan och 3:e ländkotan.

Symtomen kommer ofta mycket akut och plötsligt, men en del gånger smygande. Lindriga fall visar endast ryggsmärta och motvilja mot promenader, hanhundar kan sluta lyfta benet vid urinering och förstoppning kan ses ibland. Allvarligare fall ger nedsatt rörlighet, vinglig gång och den drabbade hunden kan ramla ikull på sidan. I värsta fall fås förlamning av bakbenen och ibland även ett bortfall av känseln i bakbenen.  

Diagnosen ställs på symtomen, neurologisk undersökning och röntgen. Vid vanlig slätröntgen ses förkalkade disker lätt och vid diskbråck fås en förtätning mellan kotorna. Kontraströntgen av ryggmärgskanalen, en så kallad myelografi, ger säkrare diagnos för lokalisationen av diskbråcket före en eventuell operation.

Behandling består i lindriga fall av absolut vila i minst 3 veckor. Vid behov kan lugnande medel ges, till exempel diazepam 1 – 3 mg/kg kroppsvikt upp till 3 gånger per dag. Smärtstillande medel bör inte ges, då en dämpning av smärtan medför att hunden rör sig mer och förvärrar bråcket. Smärtan gör att hundarna ofta får förstoppning och inte kissar normalt. Man kan därför ge milda laxermedel, t.ex. paraffinolja med maten och undvika foder som ger hård avföring. Risken för urinvägsinfektioner ökar och man skall vara observant på att lidandet inte kompliceras med en blåskatarr. Under tiden kan diskbråcket läka ut om man har tur. Mer allvarliga fall behandlas kirurgiskt med operation.

Vid känselbortfall i bakbenen är det viktigt att operationen sker snabbt, annars kan det bli permanenta skador på ryggmärgen som inte kan återställas.

 

Osteochondros är en utvecklingsrubbning, som kan drabba flera olika leder, vanligast armbågsleden, sedan följer bogleden, knäleden och hasleden. Det leder inte sällan till att en osteoartrit med benpålagringar utvecklas. Diagnosticeras med hjälp av symtom, röntgenundersökningar, artroskopi, magnetkamera mm. Medicinsk behandling med antiinflammatoriska läkemedel av typ NSAID eller kortison tillsammans med smärtstillande medel är vanligt.  Exempel på NSAID-läkemedel är Firocoxib och Karprofen och på kortison är Prednisolon. Lokala injektioner i drabbade leder med kortison eller hyaluron förekommer också. För speciella typer av osteochondros i olika leder finns även en rad operationstekniker utarbetade.

Osteochondritis Dissecans i bogleden, kallas ibland även för  Osteochondros i bogleden eller Aseptic Necrosis of humeral head, kan även stavas osteokondros och är en utvecklingsrubbning i frambenets bogled. Vid snabb tillväxt förbenas inte brosket tillräckligt snabbt, det blir förtjockat med dålig näringsförsörjning som följd. Ledbrosk har inga egna blodkärl. Det leder till att en del av brosket dör och en avlossning från benet sker. Nästan alltid är det brosket på överarmsbenets ledhuvud som skadas i bogleden. Förekommer ofta på både höger och vänster framben samtidigt. Drabbar medelstora till storvuxna raser i åldern 5-12 månader. Lite vanligare på hanhundar än på tikar.

Symtomen är ganska lika de vid armbågsdysplasi. Hälta på det drabbade frambenet och ömhet vid sträckning av bogleden brukar ses.

Diagnos ställs på symtomen, hundens ras och ålder samt med hjälp av röntgen. Förutsättningarna för en läkning är betydligt bättre i bogleden, än vad den är i armbågleden. Lossnar den skadade broskdelen helt, så hamnar den löst inuti bogleden som en så kallad ledmus. En ledmus ligger löst inuti leden och behöver inte alltid orsaka besvär. Kommer ledmusen i kläm eller irriterar och ger hälta bör operation företas. Då avlägsnar kirurgen ledmusen. Osteochondros är vanligast i armbågsleden, sedan kommer bogleden, men osteochondros kan även förekomma i bakbenets knäleder och hasleder.

 

Armbågsdysplasi, kallas även för armbågsledsarthros och  är följderna av  utvecklingsrubbningar av frambenets armbågsled. Det ger symtom i form av frambenshälta på unga hundar. Hit hör lidanden som även kallas för Un-united anconeal process ( UAP ),  Fragmented Coronoid Process ( FCP ) och Osteochondritis Dissecans ( OCD ) av överarmsbenets inre del i leden. En viktig orsak till armbågsdysplasi är snabb tillväxt på grund av för kraftig utfodring. Risken är större för stora hundar med färdig kroppsvikt över 20-25 kg och för hanhundar, som växer snabbare än tikar. Ses hos till exempel raserna Rottweiler, Bernersennenhund, New Foundlandshund, S:t Bernhard och Retrievers.  Förutom överutfodring, så har även fodrets obalans av kalcium, fosfor och D-vitamin misstänkts som orsak. Arvet med hundens genetiska anlag för att utveckla armbågsdysplasi har också stor betydelse.

Utvecklingsrubbningarna gör att en artros utvecklas i armbågsleden.

Brosket i leden och i benens tillväxtzoner utvecklas inte alltid som det ska hos snabbvuxna valpar. Normal förbening av brosket sker inte utan brosklagret blir förtjockat och då blir näringsförsörjningen i brosket försvårad. Resultatet blir att celler skadas, de degenererar, och brosket blir skört. Olika belastningar i leden gör att det sedan uppkommer bristningar i brosket. OCD, osteochondritis dissecans är den vanligaste typen av utvecklingsrubbning och berör ledbrosket, så att en del av brosket lossnar som en flik från underliggande ben. Alla hundar med armbågsdysplasi blir inte halta, utan en del är symtomfria. Med röntgen kan man ställa diagnosen och då upptäcka felet även hos dessa.

Un-united anconeal process ( UAP ) betyder att det näbbliknande utskottet  processus anconeus på benet ulna i leden inte växer fast normalt på sitt modersben ulna. Utskottet blir sittande löst. Rörelseproblemen kommer vid 5-9 månaders ålder och typiskt är stelhet, som förbättras vid motion, för att sedan bli värre efter vila. Hos raser med dvärgväxt av chondrodystrof typ, till exempel Basset, kan dvärgväxten orsaka en mekanisk spänning i leden så att utskottet trycks loss. En tredje form av UAP ses hos stora raser i medelåldern, vilka tidigare inte visat några symtom. Symtomen kommer mycket snabbt efter någon fysisk aktivitet, som inte alls behöver vara så kraftig och beror på att utskottet lossnat. Hos dessa har utskottet aldrig vuxit fast ordentligt. Diagnosen ställs med symtom och röntgenundersökning.

Behandlingen kan bestå i vila eller operation, som går ut på att skruva fast utskottet där det skall sitta eller att ta bort det. Helst vill man inte operera hundar i för ung ålder. Hos kondrodystrofa raser kan operation med förkortning, en så kallad osteotomi, av underarmsbenet radius minska trycket på utskottet.

Osteochondritis Dissecans ( OCD ) i armbågsleden sitter nästan alltid på överarmsbenets inre rullkam. Anses vanligt på Labrador Retriever, men även på till exempel Golden Retriever, S:t Bernhard och Australian Cattle Dog. Symtomen debuterar vanligen vid 4-5 månaders ålder och yttrar sig som en övergående stelhet när hunden reser sig. Stelheten förvärras alltmer vid kraftig motionering och veterinär brukar anlitas vid 5-6 månaders ålder. Det är ofta dubbelsidigt och hältan växlar inte sällan mellan vänster och höger framben. Hunden står ofta med tassen utåt på det onda frambenet, det gör mindre ont då. Diagnos fås med hjälp av röntgen.  

Behandling av OCD i armbågen hos unga hundar är operation med borttagande av det lösa brosket, varefter en läkning av broskdefekten sker. Hos äldre hundar med utvecklad artros och benpålagringar är inte operation lika framgångsrik.

Bekämpning av armbågsdysplasi sker hos många drabbade raser genom att utesluta hundar med felet ur aveln. Innan man får registrera valpar  av vissa raser hos Svenska Kennelklubben, så måste föräldradjurens armbågsleder kontrolleras med röntgen. Man säger att de skall friröntgas. På så vis hoppas man minska förekomsten.

Fragmented Coronoid Process ( FCP ) betyder att utskottet Processus coronoideus är skadat och lossnat. Symtomen liknar de vid OCD, men ofta utvecklas det lite senare i åldern och det förekommer lite längre perioder med symtomfrihet. Anses vanligt på Rottweiler. Kan upptäckas på röntgen.

Behandlingen är vanligen operation, dock med varierande resultat.

 

Framknäsinstabilitet, även kallat för Carpal hyperflexion syndrome, Contracture of flexor tendon, Carpal instability, Flexural syndrome, Carpal hyperflexion, Carpal laxity syndrome och Hyperflexion syndrome gör att framknäna (carpallederna) blir felaktigt vinklade på unga valpar av medelstora till stora raser. Det kan visa sig som kraftig hjulbenthet hos valpen. Det är ett muskel- sen-lidande som ofta självläker, om valpen står på en normal, fullvärdig utfodring. Se vidare under muskulaturens sjukdomar.

 

Höftledsdysplasi, kallas även för höftledsfel och Canine Hip dysplasia. Höftledsdysplasi är en komplex tillväxtrubbning, som påverkas av arv, utfodring, hormonbalans och motion. Det ger först en instabilitet i höftleden med inflammation och ökad mängd ledvätska, synovia. Höftledens stora ligament, lig.teres, och ledkapseln förtjockas och den ökade rörligheten ger en ökad muskelspänning runt leden. Det blir skador på ledbrosken och smärtor, som kan komma redan vid 5 månaders ålder, fås. En reparationsprocess startas med ökad broskbildning och benpålagringar runt ledkanterna. Leden deformeras och ledkulan förlorar sin runda, jämna form.

Symtomen varierar stort och står inte alltid i relation till graden av dysplasi. Vanligast ses en minskad rörlighet i höftleden, så hunden tar korta steg med bakbenen. Det gör ont när man sträcker och böjer höftleden och hunden blir ovillig att hoppa upp t.ex. i bilen. I värsta fall blir hunden så halt, att den inte vill röra sig.

Diagnos fås med hjälp av symtomen och röntgen.

Behandling är svår. Det finns olika typer av operationer med varierande resultat. Det finns även möjligheter att få en höftledsprotes inopererad på hund. Det kallas för Total Hip Replacement ( THR ) och kan göras med eller utan cementering av femurprotesen. Behandlingsresultaten vid THR anses goda och i en del undersökningar har 95 % av de opererade hundarna  blivit bra.

En alternativ behandlingsform vid höftledsdysplasi är guldakupunktur. Man sätter då in små, 24 karats guldbitar i de akupunkturpunkter som hör till höftleden. En del författare förordar guldakupunkturen som mycket effektiv och det finns uppgifter på att 90 % av behandlade hundar blivit smärtfria och kunnat leva ett normalt liv. Behandlingen anses som skonsam för hunden.

Bekämpning av höftledsdysplasi sker hos många drabbade raser genom att utesluta hundar med höftledsdysplasi ur aveln. Innan man får registrera valpar  hos Svenska Kennelklubben måste föräldradjurens höftleder kontrolleras med röntgen. Man säger att de skall friröntgas. På så vis hoppas man minska förekomsten av höftledsfel.

 

Legg-Calvé-Perthes Sjukdom, kallas även för Avaskulär Nekros av Lårbenshuvudet eller Avascular Necrosis of Femoral Head (= ANFH ) och det är en sjukdom hos små hundraser, som till exempel Dvärgpudel, Dvärgpinscher, Cairn Terrier, West Highland White Terrier, Yorkshire Terrier och en del andra dvärgraser. Legg-Calvé-Perthes sjukdom drabbar båda könen lika med symtom, som kan börja visa sig mellan 3 till 13 månaders ålder. Vanligast kommer symtomen vid 6-7 månaders ålder. Orsaken är inte helt känd, men hormonpåverkan, ärftlig disposition, anatomiska egenskaper och försämrad blodförsörjning tror man bidrar till att lårbenshuvudet skadas. Celler dör i lårbenshuvudet, som blir ojämnt och tillplattat av kroppens reparationsprocesser som följer på cellskadorna.

Symtomen är smärtor från höftleden, minskade muskler och ibland en förkortning av det drabbade bakbenet. Vid passiv böjning eller sträckning av lårleden kan veterinären ibland även känna en krepitation, en typ av missljud, från lårleden.

Diagnos ställs med hjälp av hundras, symtom och röntgen där man kan se det deformerade lårbenshuvudet.

Behandlingar som har rekommenderats har varit vila kombinerat med försiktig fysisk aktivitet, till exempel simning och samtidig medicinering med smärtstillande medel eller kortison. En sådan behandling kallas för konservativ och kan efter 2-3 månader ge mycket bra resultat hos mellan 10-40 % av fallen. Vid kraftiga smärtor är operation kanske ett bättre alternativ. Då kan man helt enkelt avlägsna lårbenshuvudet och med hjälp av efterföljande sjukgymnastik få en ny, falsk lårled att utvecklas. En sådan led kallas för en pseudoartros. Tre månader efter en sådan operation rör sig 50-75 % av hundarna nästan helt normalt.

 

Patellaluxation, kallas även för Luxatio patellae,  är en utvecklingsrubbning i bakbenens knäled, som ju är hundens riktiga knä. Patella är hundens knäskål och när den luxeras ligger den inte på sin normala plats i den fåra som finns för knäskålen i lårbenets nedre del mot knäleden. Den hoppar ur läge. Oftast flyttas knäskålen sådana här gånger in mot benets insida, det kallas för medial patellaluxation. Det händer även att knäskålen flyttas mot benets utsida, då är det en lateral patellaluxation. Sedan kan den lika snabbt hoppa tillbaka till sitt normala läge. Vanligast hos dvärgraser som Papillon, Phaléne, Dvärgpudel, Dvärgspets, Bichon Frisé, Yorkshireterrier, Chihuahua  med flera, men förekommer även hos större raser som till exempel Finsk Spets. Valpen är normal vid födseln, men sedan sker flera förändringar som leder till att knäskålen blir instabil. Lårbenshalsens vinkel mot lårbenet blir onormal, så att lårmuskulaturen sedan drar i knäskålen, för det mesta inåt kroppen. Hos Flatcoated Retriever har det förekommit en svårbehandlad lateral patellaluxation där knäskålen dras ut från kroppen. Ärftliga, genetiska faktorer har troligen betydelse för uppkomsten av patellaluxation.

Symtomen är rörelsestörningar, så att bakbenet låser sig, när knäskålen hoppar ur sitt normala läge. Hunden rör sig normalt, men plötsligt springer den med ett bakben upplyftat några steg, för att sedan åter röra sig normalt. Hunden behöver inte visa några tecken på smärta.

Diagnosen ställs genom att veterinären manuellt känner om knäskålen går att flytta ur sitt normala läge. Luxationen graderas med en skala från 0 till 3, där 0 betyder normal knäskål och 3 betyder att knäskålen är ur led hela tiden. Röntgen är ett komplement, som alltid görs före en eventuell operation, för att välja operationsmetod.

Behandlingen är aktuell om luxationen sker ofta och den är då kirurgisk. Det krävs operation för att bota lidandet. Flera olika operationsmetoder finns utarbetade och ortopeden ger råd om vilken som föredras i varje, enskilt fall.

Resultatet av en operation, prognosen, varierar. God prognos om luxationen inte är så allvarlig. Permanent luxerad patella och lateral patellaluxation har sämre prognos efter en operation.

Hos vissa raser finns ett bekämpningsprogram, så att valpar bara registreras från föräldradjur, som vid veterinärundersökning befunnits fria från patellaluxation.

 

Osteochondros i Knäleden. Orsakas av samma utvecklingsrubbningar som ger broskskadorna vid  armbågsdysplasi och osteochondros i bogleden.

Symtomen är ingen tydlig hälta, utan snarare en ostadigare gång på bakbenen.

Diagnosen är svårare att ställa än vid osteochondros i armbåge och bogled. Ostadiga gången på bakbenen tillsammans med röntgenfynd där broskskador ses i knäleden kan ge diagnosen osteochondros.

Behandlingsresultaten är inte alltid så goda.

 

Osteochondros i Hasleden. Orsakas av samma utvecklingsrubbningar som ger broskskador vid armbågsdysplasi och osteochondros i bogled och knäled.

Symtomen är hälta från hasleden efter vila och nedsatt rörlighet i hasleden. Det blir ofta svårt att böja hasleden. Ofta dåliga behandlingsresultat, men det är mycket beroende på hur utbredda broskskadorna i hasleden är.

 

DEGENERATIVA  LEDSJUKDOMAR

Hit hör artroser, som egentligen betyder en smärtande ledprocess utan inflammatoriska inslag och osteoartriter, som är smärtsamma ledprocesser med inflammatoriska inslag. Artroser har dock oftast även inflammatoriska inslag, varför en viss begreppsförvirring kan uppstå om man vill skilja artroser från osteoartriter. Vid kronisk utveckling bildas broskskador och benpålagringar både vid artroser och artriter. Vad som nedan skrivs om artroser gäller därför i stora delar även för osteoartriter.

Artros är en kronisk förändring med smärtande broskskador och benpålagringar i en led och en av de vanligare orsakerna till kronisk hälta hos hund. Man delar in artroserna i Primära och i Sekundära artroser. De primära är medfödda och ses hos vissa raser. Orsaken till dem känner man inte till, de kallas därför också för idiopatiska artroser. De sekundära artroserna är vanligast och oftast en följd av olika tillväxtrubbningar, immunologiska sjukdomar, trauman ( vrickningar, stukningar, slag mm ), hormonella störningar och bristsjukdomar. Ledinfektioner, tumörbildningar och giftiga substanser ( toxiner ) kan också leda till att en sekundär artros utvecklas.

Artros kan drabba hundar i alla åldrar, men är vanligare på äldre hundar av storvuxna raser. Överviktiga hundar drabbas lättare av artros. Vid stigande ålder blir ledbrosket skörare, vilket bland annat beror på att dess vattenbindande förmåga minskar. Ledbrosk har hög vattenhalt av att det bland annat innehåller proteoglykaner, men vid stigande ålder minskar mängden proteoglykaner. Genom fodertillskott av glukosamin, kan proteoglykanhalten öka. Vid stigande ålder ökar också förslitningsskadorna i lederna. Kraftiga belastningar av ensidig, hård art och vid övervikt ökar förslitningarna.

Symtom vid artros är framförallt ledsmärta, ofta efter vila. Ledbrosk saknar nerver, så smärtan kommer från vävnaderna runt eller under brosket. Inflammatoriska substanser frigörs i leden vid artros och framkallar en typ av kemisk smärta. Samtidigt gör benpålagringar att rörligheten i leden minskar, så att en rent mekanisk smärta uppkommer, speciellt vid kraftig böjning eller sträckning av artrosleden. Hunden blir rädd att röra leden och omgivande muskler förtvinar, samtidigt som senor och ligament förkortas och blir stelare. Det blir en ond cirkel, så att skadan förvärras alltmer. Till slut har hunden ont även vid helt normala rörelser.

Diagnosen artros ställer veterinären med hjälp av hundens sjukdomshistoria, symtomen med smärta , minskad rörlighet i leden, muskelförtvining och med hjälp av röntgen. I speciella fall kan prov även tas från leden och den kan även undersökas med artroskopi, då veterinären kan se inuti leden med ett speciellt instrument, ett artroskop. Magnetröntgen och datatomografi kan också vara till hjälp.

Behandling av artros är vanligen smärtstillande och  antiinflammatoriska mediciner, till exempel läkemedel som innehåller substanserna Carprofen eller Meloxicam. Kortison kan också användas, även om bruket av kortison minskat under senare år. Vid längre tids behandling brukar man inte vilja använda kortison, eftersom det då kan ge oönskade biverkningar.

En grupp av läkemedel, som lindrar sjukdomsförloppet är SADOA – substanser. SADOA är initialerna av det engelska uttrycket Slow- Acting Drugs for Osteo- Arthritis. Det är olika typer av fodertillskott och läkemedel, som kan ges i tablett- eller pulverform, som injektioner allmänt eller lokalt i den skadade leden. Hit hör substanserna glukosamin, hyaluron, kondroitinsulfat och polysulferade glykosaminoglykaner. I handeln förekommer de under en mängd olika namn.

Kirurgisk behandling med olika typer av operativa ingrepp kan ibland tas till när inte andra behandlingar hjälper.

Sjukgymnastik och simträning kan komplettera andra behandlingar och förstärka ledernas omgivande vävnader och öka rörligheten. Alternativa behandlingsformer förekommer också, till exempel akupunktur, men behandlingsresultaten är inte så väl dokumenterade.

Förebyggande är det viktigt att hålla hunden i normalt hull och undvika överutfodring och övervikt. Fullvärdigt foder och normal, daglig motion håller lederna i trim och ökar förutsättningarna att hunden kan åldras utan ledproblem.

 

Artrit vid blödarsjuka, även kallat för Haemophilic arthritis, har setts hos Spaniels med Hemofili typ A.  Det kan utvecklas blodfyllda cystor under ledbrosket på grund av hundens ökade blödningsbenägenhet. Ledbrosket skadas och en artrit utvecklas.

 

Neurologisk Artrit, även kallat för Neuropathic arthritis, är en progressiv, degenerativ artrit, som utvecklas vid hård belastning av en led, som saknar normal känsel. På människa ses det ibland i fotleder på patienter med sockersjuka, diabetes mellitus. Leden skadas alltmer på grund av att den saknar känsel. På hund är det inte klarlagt om det förekommer.

 

INFEKTIÖSA LEDSJUKDOMAR

Dessa orsakas av infektionsämnen, som kommer in i leden och ger upphov till en ledinflammation. Hos hund är det oftast i form av bakterier. Andra smittämnen som angriper leder kan vara mycoplasma, svampar, rickettsier, protozoer och virus.

 

Bakteriella inflammationer i ryggkotpelarens leder, kallas även för Bacterial Discospondylitis och ses i diskerna mellan ryggkotorna. Vanligaste lokalisationen är mellan sista ländkotan och korsbenet. Bakterierna kommer för det mesta med blodet och inte sällan från en urinvägsinfektion.

Symtomen är ryggsmärtor och stelhet. Ibland ger inflammationen nervpåverkan, som visar sig som vinglighet, svaghet i bakbenen och ofrivillig urinering, så kallad urininkontinens.

Diagnosen ställs på symtomen, förekomsten av en infektion och till hjälp kan även röntgen vara. Det tidigaste som ses är en avsmalnande ledspringa, senare ses ojämna ledkanter med benpålagringar.

Behandlingen är antibiotika helst under 4-6 veckor och i minst 2 veckor efter att symtomen försvunnit. Vid neurologiska komplikationer krävs ibland operation.

 

Bakteriella artriter, kallas även för Bacterial infective arthritis, Septic arthritis och Suppurative arthritis, är inflammationer i leder förorsakade av infektioner med bakterier. En direkt sårskada in till leden, till exempel av ett hundbett, kan medföra att leden förorenas med bakterier. Stafylokocker, Streptokocker, Pasteurella, E.coli och andra coliforma bakterier är exempel på vanligare infektioner. Provtagning för bakterieodling, helst med en samtidig resistensbestämning krävs för att få kunskap om infektionsämnet. Vid bakteriella artriter utan någon sårskada, vilket kanske är vanligare, förs bakterierna till leden med blodet från någon bakteriehärd på ett annat ställe i kroppen. Det kan vara från en tandrotsinfektion, urinvägsinfektion, analsäcksinfektion eller någon annan infektion i kroppen. Navelinfektioner på små valpar kan sprida sig till lederna. Bakterieinfektionen ger sedan upphov till en inflammation, som skadar ledbrosk och omgivande vävnader.

Symtomen visar sig mest som en akut hälta på ett ben. I regel är bara en led och ett ben drabbat. Leden är svullen, varm och öm och ofta kan man upptäcka ett sår där infektionen trängt in. Ibland har hunden feber och är allmänpåverkad. Obehandlade infektioner kan leda till permanenta skador på leden.

Behandling med antibiotika , helst bredspektrigt, skall sättas in snarast. Helst redan vid misstanke på infektion och innan svar på bakteriologisk undersökning erhållits. Efter laboratoriesvar med resistensbestämning kan antibiotikan eventuellt bytas ut till en annan sort. Vid kraftig inflammation med stor ökning av ledvätskan, så kan det finnas fog för att tömma leden med hjälp av spruta och kanyl. Den kan då även sköljas ur med steril, fysiologisk koksaltlösning. Det görs helst med hunden sövd. Eventuellt upprepas proceduren några gånger under 2-3 dagar. En del forskare tycker att man samtidigt skall lokalbehandla leden med antibiotika. Det kan diskuteras, då antibiotika direkt i leden ibland kan förvärra skadorna. Allmänbehandlingen med antibiotika i till exempel tablettform ger i de flesta fall god effekt inuti leden och brukar vara fullt tillräcklig. Leden skall hållas i vila och bandageras, vilket är speciellt viktigt i tidigt skede. Smärtstillande medel kan också behövas. Efterhand som inflammationen förbättras kan leden försiktigt börja användas alltmer.

 

Borreliainfektion ger ofta symtom med ledsmärta och hälta. Se vidare på Borrelia under infektionssjukdomar.

 

 

 

IMMUNOLOGISKA  LEDSJUKDOMAR

Hit hör icke infektiösa ledsjukdomar som ledgångsreumatism, lupus erythematosus eller SLE mm.

Ledgångsreumatism, även kallat för reumatoid artrit, är en invalidiserande sjukdom på människa, dubbelt så vanlig på kvinnor som på män. Hundar med ledgångsreumatism får liknande ledförändringar som människa. Förändringarna i ledvätskan, förekomst av reumatoid faktor i blodet och skadorna i angripna leder är lika, men det finns ett par skillnader. Människor med ledgångsreumatism får till exempel ofta skador även på andra organ än leder, vilket inte ses hos hundar. Hundar drabbas dessutom lika oberoende av könet.

Alla raser och åldrar kan drabbas, men det är lite vanligare på små hundraser och på unga till medelålders djur. Reumatoid artrit är en svår, progressiv polyartrit pga att immunkomplex bestående av RF och IgG deponeras i ledvätskan, synovian och startar en inflammation där vita blodkroppars, de neutrofila granulocyternas, hydrolytiska enzym bryter ner ledytornas brosk och kollagen, som ersätts med fibrös vävnad ledande till ledstelhet.

 

Symtomen kan komma smygande eller plötsligt akut med svårigheter att gå. Feber och nedsatt aptit kan föreligga samtidigt med svullna leder. Lidandet är ofta symmetriskt och alla leder kan drabbas, men mest tassar och nedre delarna av benen. Tillfälliga förbättringar är vanliga, men obehandlade fall blir med tiden allt sämre. Ledinflammationerna tilltar och skadorna ger instabila leder med ömtåliga ledband. De uppsvullna lederna kan få kraftigt minskad rörlighet, men i en del fall även ökad rörlighet på grund av instabiliteten, så att de hoppar ur led.

Diagnosen är inte helt enkel. Till sjukdomsdiagnosen hör symtom som morgonstelhet, smärtor från minst en led, ledsvullnader som varat i minst 3 månader i minst en led, symmetriska förändringar lika på båda sidor, röntgenologiska ledförändringar, reumatoid faktor (RF)  i blodprov. För diagnosen krävs ett flertal av dessa symtom. Dessutom skall man utesluta andra lidanden som systemisk lupus erythematosus (SLE), infektioner och så kallad hypertrofisk osteoartropati.

Behandling av hundar med ledgångsreumatism varierar. Läkemedel som använts är acetylsalicylsyra i form av exempelvis Albyl, Aspirin och Magnecyl i den rekommenderade dosen 10 mg/ kg kroppsvikt 2 gånger dagligen. Det kan fungera bra i tidigt sjukdomsskede på hund, men senare bör det kompletteras med andra mediciner. Kortisonpreparat används ofta i kombination med acetylsalicylsyra. Kortisonet prednisolon kan användas som enda preparat och fungerar bra i ca 50 % av fallen. Dosen av prednisolon är till en början 2 – 4 mg/kg kroppsvikt dagligen, för att sedan sänkas när symtomen förbättras. Biverkningar av kortison, speciellt kortisonets hämmande effekt på läkning av broskskador, får man se upp med. Andra antiinflammatoriska medel som t.ex. carprofen i form av Rimadyl används också. Antimalariamedel har också använts på människa med reumatism.

Hundar som inte förbättras kan ges immunsuppressiva och cytotoxiska medel. En kombination av medlen azatioprin ( ex. Imurel ) och cyclofosfamid  ( ex. Sendoxan) 4 dagar i rad varje vecka används ofta. Eventuell samtidig kortisonbehandling sker då i lägre doser. Vid förbättring sänks doserna.

Användning av guldpreparat i injektionsform, som på människa, har även använts med framgång på hund. Injektioner av natriumaurotiomalat ( ex. Myocrisin) 1 mg/kg kroppsvikt en gång per vecka ger en förbättring hos de flesta hundar efter 3 – 6 månader. Då kan i regel behandlingen avbrytas, även om det förekommer att en del hundar då försämras igen. I så fall kan behandlingen sättas in på nytt, eventuellt varannan vecka eller var fjärde vecka istället för varje.

 

SLE, systemus lupus erythematosus kan ge immunologisk ledinflammation. Förutom att andra organ drabbas av SLE, så är ledinflammation det vanligaste symtomet på hundar. Det kan drabba alla eller ett fåtal leder och typiskt är tillfälliga förbättringar och försämringar. Feber som inte påverkas av antibiotika och symtom från andra organ samtidigt ses ofta, men inte alltid.

Diagnosen ställs med hjälp av symtomen och speciellt värdefullt anses Coomb’s test på blodprov vara. Kan vara svårt att skilja från reumatisk artrit. Dessutom bör infektioner med Borrelia och andra smittämnen uteslutas.

Behandlas med immunsuppressiva medel som vid ledgångsreumatism, men ofta krävs lindrigare doseringar för att få ett bra behandlingsresultat. Ofta fås mycket bra effekt med azatioprin och prednisolon. När flera organ drabbas samtidigt kan även cyclofosfamid ges. Prognosen är något oviss, men en stor del av fallen blir bra och kan ställas på en låg underhållsmedicinering, eller ingen medicinering alls.

 

Sekundära immunmedierade ledinflammationer ses ibland på hundar med bakteriella infektioner i tänder, i öron, i livmoder och i andra organ. Ledinflammationerna orsakas då troligtvis av immunkomplex, som deponeras i lederna. Symtomen varierar från nästan inga till kraftiga ledbesvär.

Behandlingen inriktas på det infekterade organet och då försvinner ledbesvären spontant.

 

Ledömhet efter vaccinering har setts på hund, vanligen efter första vaccineringen. Symtomen är milda, övergående och behandling är i regel inte behövlig.

 

Ledömhet efter medicinering har setts på hund. En immunmedierad ledinflammation i flera leder, en polyartrit, har setts på rasen Doberman behandlad med trimetoprim och sulfadiazin ( preparatet Tribrissen)

 

TRAUMATISKA   LEDSJUKDOMAR

Hit hör stukningar och vrickningar med tillhörande ledsvullnad och ömhet, men även ledbandsskador, skador på ledkapseln och broskskador. Enstaka, tillfälliga trauman av en led ger olika grader av svullnad och smärta beroende på hur stora skador som orsakats . Blödningar i leden uppkommer oftast inom ett par timmar, medan annan vätskeökning i leden kommer 12 – 24 timmar efter skadan.  Avslitna ligament, luxationer och frakturer av leder bör åtgärdas snarast med operation. Vid kraftigare yttre trauma mot en led, så kan den även hoppa ur led. Det kallas även för en luxation. När leden bara delvis kommit ur led kallas det för en subluxation.  

Vid lindrigare trauman bör ett kallt omslag snarast läggas på. Mindre skador läker ofta själva efter en tid med vila. Antiinflammatorisk a  och smärtstillande preparat kan ges och leden bör vila i ett par veckor. Därefter tränas leden sakta upp igen.

 

Lårledsluxation är när lårbenets höftkula hoppat ur led. Kommer mycket hastigt och ses ofta på hundar påkörda av bil. När ledkulan hoppar ur går ledbandet (lig.teres) , som håller kulan på plats i ledskålen också av.

Symtomen är att hunden inte alls går på benet och smärtar vid rörelse av höftleden. Böjning och sträckning av leden är inskränkt och ömmande.

Diagnos fås på sjukdomshistorien, symtom och med hjälp av röntgen.

Behandling består i att leden läggs i normalt läge, man säger att leden reponeras. Det görs med hunden sövd och lyckas ofta, men inte alltid. Ibland hoppar den ur led på nytt hela tiden och då krävs operation.

 

 

Korsbandsskador i knäleden. Bakbenets knäled är hundens riktiga knä med bl.a. menisker, korsband och knäskål. Inuti leden finns ett främre och ett bakre ledband, som kallas korsband eftersom de går i kors. Knäleden är en ganska platt led och korsbanden förhindrar att den övre och undre ledytan förskjuts i riktning framåt-bakåt. Om ett korsband brister och går av, så blir leden instabil och hunden akut halt. Korsbandsskador uppstår oftast i samband med snabba starter, snabba tvärvändningar och hopp. Hundar med raka benaxlar och dåligt vinklade knäleder, till exempel Chow-Chow, är mer disponerade för korsbandsskador. Raserna Rottweiler, New Foundland, Labrador Retriever och Boxer är överrepresenterade för korsbandsskador. Aktiva hundar som är överviktiga löper ökad risk. Vanligast är det främre korsbandet som brister på hundar.

Symtomen kommer mycket snabbt ofta i samband med en intensiv motions- eller lekrörelse. Hunden skriker till och går sedan på tre ben. Efter en tid börjar hunden stödja lite på det skadade benet, men hältan sitter i.

Diagnosen får veterinären genom att hunden visar smärta vid sträckning av korsbanden och om ett korsband är avslitet föreligger en ökad rörlighet i knäleden. Det kallas för draglåda. Meniskerna kan också bli skadade samtidigt med korsbandsrupturen. Korsbandsskadorna syns inte på röntgen, men eventuella skelettskador som uppkom samtidigt kan upptäckas.

Behandling:  Korsband som skadats men fortfarande är hela ger ingen draglåda och kan efter en tid läka ihop. Det är dock viktigt att hunden hålls lugn och rastas i koppel i minst 3 veckor, för det skadade korsbandet är skört. Vid ytterligare större påfrestning kan det skadade ledbandet gå av helt.

Ett avslitet ledband läker inte ihop, för delarna åker ifrån varandra så ingen läkning kan ske. Då är operation att rekommendera. Det finns olika operationsmetoder. Tidigare avlägsnade man det trasiga korsbandet och ersatte det med ett konstgjort. En annan operationsmetod går ut på att ändra lutningen på nedre ledytan, den rätas upp genom att skenbenet sågas av under noggrann kontroll och sedan fästs upp i ett annat plan. Metoden kallas för Tibia Plateau Levelling Osteotomy ( TPLO ). Eventuella meniskskador åtgärdas då samtidigt.

 

Ruptur av knäskålens ligament, kallas även ruptur av patellas ligament, som sitter på knäskålens undersida. Övre delen av knäskålen är fästad i stora lårmuskeln, så när ligamentet går av, rupturerar, dras knäskålen uppåt, speciellt när benet böjs. Det yttrar sig som en snabbt insatt hälta och operation med hopsyning av ligamentet är nödvändigt, för att benet åter skall kunna fungera normalt. Under läkningstiden skall benet vara immobiliserat i 4-6 veckor.

 

Ledinflammation av främmande föremål kan orsakas av stickor, glas, nålar med mera, som går in i leden. Föremålet kan föra med sig bakterier och ger då en bakteriell artrit ( se ovan), men föremålet kan också vara sterilt. Förutom rent mekaniska skador av föremålet, som inte alls behöver vara stort, så kan kroppen reagera med en steril inflammation för att få bort det. 

 

 

 

 

 

MUSKULATUR

 

TILLVÄXTRUBBNINGAR  I  MUSKULATUREN

Framknäsinstabilitet, även kallat för Carpal hyperflexion syndrome, Contracture of flexor tendon, Carpal instability, Flexural syndrome, Carpal hyperflexion, Carpal laxity syndrome och Hyperflexion syndrome gör att framknäna (carpallederna) blir felaktigt vinklade på unga valpar av medelstora till stora raser. Framknät kan inte rätas ut normalt, utan hålls i något böjt läge hela tiden. Det kan visa sig som kraftig hjulbenthet hos valpen. Det är ett muskel- sen-lidande som ofta självläker, om valpen står på en normal, fullvärdig utfodring. Doberman och Shar-Pei är två hundraser där valparna drabbas särskilt ofta. Hos raser som Schäfer och New Foundland är lidandet ovanligt, dessa har ju istället ofta en felaktig vinkling av framknät åt det andra hållet, så att det hålls mer sträckt än normalt, det föreligger en hyperextension. Man säger då att dessa hundar trampar igenom i carpalleden.

Orsaken till instabiliteten i framknäna beror på att en muskel och dess senor i frambenet blir för korta. Muskeln, som heter Flexor carpi ulnaris, består av två muskelbukar, som går från armbågen och fäster med sina senor nertill på ett ben i framknät. Om  intilliggande underarmsben, armbågsbenet och strålbenet, växer för fort i förhållande till muskeln, så blir muskeln tillfälligt för kort. Det kan då visa sig i form av en instabilitet i framknät med kraftig förändring av ledvinkeln.

Diagnosen ställs hos valpar i åldern 6-16 veckor gamla. Vanligast hos Doberman och Shar-Pei, men det är även beskrivet hos raserna Grand Danois, Boxer, Rottweiler, Schnauzer, Beagle, Argentino dogo, Pointer, Pitbull terrier och Golden Retriever. Ofta är lidandet symmetriskt och lika på båda frambenen. Drabbade valpar är oftast välnärda och i övrigt helt friska. Många gånger går valpen på utsidan tårna och har varierande grad av hälta. Röntgen av skelettet visar ett helt normalt skelett, men framknät går inte att räta ut helt.

Behandling behövs i regel inte, då lidandet självläker. Endast i verkliga undantagsfall krävs operation. Man skall kontrollera att valpen står på en fullvärdig utfodring med ett balanserat foder. Det får inte vara något överskott på mineraler eller vitaminer. Vila är viktigt under läkningen, valpen får bara rastas för att göra sina behov och skall hållas i kort koppel. I lindriga fall fås en snabb förbättring inom några få dagar till ett par veckor. Efter 4 veckor kan den vara helt återställd. I mer svårartade fall kan ett stödbandage från armbågen till tassen i några veckor vara till stor hjälp.

 

DEGENERATIONER  I  MUSKULATUREN

Dessa lidanden orsakas av att muskulaturen försvagas av olika orsaker och de förvärras ofta med hundens ålder.

Perinealbråck är en sprickbildning av muskulaturen runt analöppningen och ändtarmen orsakad av försvagade muskler. Drabbar så gott som enbart hanhundar och är, när det upptäcks, ofta enkelsidigt. Ändtarmen får då inget stöd i sidled, utan viker sig in i bråcket med avföringsproblem som följd. Orsaken är inte helt känd, men drabbade hundar har ofta även muskelförsvagning i bakbenen och det är inte ovanligt att de också har en prostataförstoring. Utfodras hunden så att avföringen blir hård, så ökar risken för perinealbråck. Skällande hundar med svaga muskler runt anus råkar också lite lättare ut för den här typen av bråck.

Symtomen är att hunden får svårt att få ut avföringen, som samlas till en klump som lätt kan kännas utifrån. Det blir en svullnad på sidan om anus.

Behandlingen består i att först lindra hundens besvär. Ge ett foder som inte orsakar hård avföring. Man kan till exempel blanda lite messmör eller vanligt socker i fodret, ge mjölk som verkar lösande på hund eller blanda lite paraffinolja i fodret. Laxermedel som ges direkt in i ändtarmen kan användas för att få ut den hopklumpade avföringen. Operation kan bota lidandet helt, men det finns en risk att bråcket återkommer eller att det sedan blir ett nytt på den andra sidan anus.

 

IMMUNOLOGISKA  MUSKELSJUKDOMAR

Atrofisk Käkmuskelinflammation, kallas även för Eosinofil käkmyosit  och Canine masticatory muscle myositis ( CMMM ) och är ett immunologiskt lidande i käkmuskulaturen. I det akuta skedet kallas lidandet för Canine eosinophilic masticatory muscle myositis ( CEMMM ). Muskelcellerna förtvinar och ersätts med fibrös vävnad efterhand och då benämns sjukdomen för  Canine atrophic masticatory muscle myositis ( CAMMM ). Alla raser kan drabbas, men enligt en del källor ses det mer på Schäfer, Retrievers, Dobermann, Shar Pei och Beagle. Ingen könsdisposition för atrofisk käkmuskelinflammation, men unga till medelålders hundar drabbas oftare, vanligt vid 3 års ålder.

Symtom är svårigheter att skälla, att öppna och stänga munnen, att tugga och så småningom förtvinar käkmuskulaturen, vilket syns mest på att muskulaturen mellan hundens öron och ögon försvinner. I början kan en viss muskelsvullnad och ofta kraftig smärta vid öppnandet av munnen ses. Kroppens övriga muskler är normala.

Diagnos på symtom och eventuell muskelbiopsi, som skickas till laboratorium för undersökning. Det finns även laboratorier, som kan påvisa antikroppar mot käkmuskulatur i blodprov. Käkmyositen kan lätt förväxlas med infektiösa processer kring ögon, tänder och käkleder och man får även ha hormonrubbningar från sköldkörteln ( hypothyreoidism ) och binjurar ( Cushing disease el. Hyperadrenocorticism ) i åtanke. Stelkramp, tetanus, i tidigt skede kan också ge liknande symtom.

Behandling med Prednisolon i doser upp till 2 mg/kg kroppsvikt 2 gånger dagligen lindrar. När käken fungerar normalt kan dosen sänkas till 1 mg/kg kroppsvikt 1 gång per dag för att efter en tid sakta sänkas till en låg underhållsdos i minst 6 månader. En stor del av hundarna kan då bli bra, men det är inte ovanligt att symtomen återkommer.

 

NERVSYSTEMET (centrala och perifera inkl. autonoma)

 

HJÄRT- OCH CIRKULATIONSSYSTEM

 

HUNDJÄRTATS ANATOMI

Hjärtat består av en speciell sorts muskulatur ( myocardium ) med fyra hålrum. Den vänstra delen med förmak och kammare är efter födelsen normalt helt skiljd, med en tät mellanvägg, från höger förmak och kammare.

Mellan förmak och kammare finns hjärtklaffar, som fungerar som ventiler för blodcirkulationen. På vänster sida kallas dessa klaffar för mitralisklaffarna och på höger sida för tricuspidalisklaffarna.  

Där vänster kammare mynnar i kroppspulsådern ( lat. aorta)  finns aortaklaffarna och där höger kammare mynnar i lungartären  (lat. arteria pulmonalis) finns pulmonalisklaffarna.

Tillförseln av blod till vänster förmak kommer syresatt från lungorna genom lungvenerna och till höger förmak icke syresatt från de stora kroppsvenerna ( lat. vena cava cranialis/caudalis ).

Hjärtats insida kallas för endocardiet och utsidan för epicardiet.

Det finns speciella blodkärl som försörjer hjärtat och de kallas för kranskärl.

Runt hjärtat finns en tunn hinna, hjärtsäcken, med glatt insida så att hjärtat kan arbeta utan större friktion.

 

HUNDHJÄRTATS FYSIOLOGI

Hjärtat pumpar blodet runt i kroppen genom kontraktioner,  som startas av elektriska impulser från sinusknutan i högra förmakets vägg, varifrån impulserna sedan sprider sig till båda förmaken, som då pumpar sitt blod till kamrarna. Från förmaken går impulsen sedan genom atrioventrikularknutan ner till kamrarna, som kontraheras och pumpar ut blodet i de stora artärerna.  Från vänster kammare ut i aorta till stora kretsloppet och från höger ut i lungartären till lilla kretsloppet. Mellan hjärtkontraktionerna, som kallas systole, vidgas hjärtat i en vilofas, som kallas diastole. Då fylls hjärtat med nytt blod från de tillförande blodkärlen, som kallas vener.

Vänster och höger hjärthalva kontraheras samtidigt, men vänster halva har ett hårdare arbete och därför  blir muskulaturen kraftigare där än på höger sida.

Normal hjärtfrekvens hos hund är 60 – 160 slag per minut,  dvärgraser upp till 180 slag per minut och nyfödda valpar upp till 220 slag per minut.  Lägre puls än normalt kallas för bradycardi och högre puls kallas för tachycardi.

Vid inandning ökar hjärtverksamheten och vid utandning minskar den, det kallas för sinusarytmi och är normalt på hund.

När hjärtat arbetar uppstår det normala hjärtljud av blodets rörelser och hjärtats vibrationer som kan höras, auskulteras, med stetoskop. Dessa ljud kan förändras vid hjärtfel, det kan t.ex. bli blåsljud när atrioventrikulärklafffarna inte sluter tätt.

 

MEDFÖDDA HJÄRTFEL ( kongenitala hjärtfel)

Skilj på Fysiologiska blåsljud, som ibland förekommer på valpar ( hos ca 1%) och många gånger kan växa bort redan vid 1 – 6 månaders ålder. Avliva aldrig en valp enbart på förekomst av ett blåsljud. Fysiologiska blåsljud är tidigt systoliska och hörs bäst över aorta/pulmonalis. De slutar före mitten av systole på fonokardiogram. Vältränade jakthundar har ökad frekvens kvarstående fysiologiska blåsljud, men tidigsystoliska blåsljud på vuxna är oftast orsakade av lindrig aorta- eller pulmonalisstenos.

Medfödda hjärtfel är oftast ärftliga och avel bör undvikas med dessa hundar.

 

 

MEDFÖDDA HJÄRTFEL:

Atrioventrikulära klaffdefekter

Aortastenos

Persisterande ductus arteriosus, PDA

Pulmonalisstenos

Ventrikulär septumdefekt

Övriga defekter:

                 Fallots tetralogi

                 Högerställd aortabåge

                 Endokardiell fibroelastos

                 Förmaksseptumdefekt

                 Aortikopulmonär septumdefekt

Kongenitalt lymfödem hos Tollare

 

 

Atrioventrikulära klaffdefekter ( mitralis- och  trikuspidalisdysplasi) 

Ofta symtomfria men ibland nedsatt uthållighet. Med tiden kan hjärtsvikt utvecklas pga dialtation och hypertrofi av förmak och kammare. Predisponerar för hjärtarytmier, ffa förmaksflimmer. Diagnos genom holosystoliskt blåsljud över det affekterade området och på rtg ses ibland hjärtförstoring. Dålig prognos om symtom utvecklats. Mitralisdysplasi kan ge lungödem med andningsbesvär och hosta. Tricuspidalisdysplasi kan leda till leverstas med ascites. Olika raser, men speciellt  Cavalier King Charles Spaniel och tax. Har även setts hos andra raser som t.ex. Bullterrier, Schäfer och Grand Danois.

Behandling sätts in först om symtom på hjärtsvikt, hjärtinsufficiens, uppstår. Vätskedrivande mediciner i form av diuretika och kärlvidgande medel i form av t.ex. ACE-hämmare och pimobendan underlättar hjärtats arbete, medan digitalispreparat  ökar hjärtats kraft och antiarytmika stabiliserar hjärtrytmen.

 

Aortastenos

Subvalvulär aortastenos (synonymt: subaortal stenos = SAS) är en förträngning under aortaklaffarna och dominerar på hund. Kan föreligga vid födseln, men även utvecklas 4-8 veckor efter födseln. Leder till en förstoring, hypertrofi, av vänster kammare och septum, vars blodförsörjning kan bli nedsatt, ishemi, och ge arytmi. Ofta symtomfria valpar, men leder ibland till plötsliga dödsfall under arbete eller upphetsning pga arytmin. Drabbade valpar är ofta mindre än sina syskon, sover mer och blir lätt trötta.

Systoliskt blåsljud över vänster hjärtbas av crescendo-decrescendokaraktär.  Svag puls perifert, EKG kan vara normalt, Ultraljud är ett bra hjälpmedel. Lindrig stenos är inte så besvärande för hunden men vid kraftig stenos är risken stor för vänstersidig hjärtsvikt och plötsligt dödsfall.

Sjukdomen är ärftlig och styrs troligen av flera gener, polygenetisk. Förekommer hos många storvuxna raser om t.ex. Newfoundland, Schäfer, Boxer, Pointer och Golden Retriever. Aortastenos ger ökad risk för bakteriell endokardit varför drabbade hundar bör ha antibiotika profylaktiskt vid t.ex. munsanering och bitsår. Amoxicillin 10-20 mg/kg x2 eller vid munsanering en dos 1 timma före och 1 dos 6 timmar efter.

Behandling: Svårbehandlat. Lindrigt angripna hundar kan ofta leva ett ganska normalt liv, medan mer angripna har sämre prognos och bör föra ett lugnt liv med inte alltför mycket motion. Uppkommen hjärtsvikt behandlas med diuretika och ibland även betablockerare.

 

 

 

Persisterande ductus arteriosus, PDA

Ductus arteriosus är en normal kärlförbindelse mellan lungartären och aorta under fosterlivet då lungorna ändå inte fungerar som efter födseln. Blodet tar här en genväg förbi lungorna, vilket fungerar bra, när fostrets blod syresätts från modern genom navelsträngen. 7-8 dagar efter födseln har ductus arteriosus normalt tillbakabildats till ett tunt ligament, ligamentum arteriosum. Om detta inte sker fås ett persisterande blodkärl, som gör att blodet går från aorta till lungartären med överbelastning av lilla kretsloppet som följd, vilket leder till dilatation av vänster förmak och kammare och hypertrofi av vänster kammare. Symtomen varierar med graden, men vanligen vänstersidig hjärtsvikt med lungödem och andnöd, ofta redan före 8 veckors ålder. De flesta får hjärtsvikt förr eller senare, oftast före 3 års ålder. I sällsynta fall kan ductus diameter vara så stor att höger hjärthalvas tryck överstiger vänster varvid cyanos, svaghet ffa i bakdelen och snabb, orolig andning fås. Kontinuerligt blåsljud över pulmonalisområdet är typiskt. Ibland kan ett svirr palperas. EKG och Röntgen kan vara normala. Ultraljudsundersökning är besvärlig.

Sjukdomen ärvs genom flera olika gener, polygenetiskt. Förekommer hos en rad raser som t.ex. Newfoundland, Pudel, Collie, Chihuahua, Samojed, Dvärgschnauzer och  Beagle, men speciellt Springer Spaniel, Cavalier King Charles Spaniel och Schillerstövare. Tikvalpar drabbas dubbelt så ofta som hanvalpar. Sjuka djur skall inte användas i avel.

Behandling är sällan aktuell. Kirurgisk behandling genom ligering av ductus arteriosus vid så tidig ålder som möjligt ger en god prognos. Vid vänstersidig hjärtsvikt på hundar som ej opererats kan man sätta in diuretika och läkemedel som ger arteriell vasodilatation t.ex. hydralazin: Apresolin tabl. 25 mg 100 st, 50 mg 100 st i doseringen 1 – 3 mg/kg x 2 (EJ på katt) 

 

Pulmonalisstenos

Förträngning vid utflödet från höger kammare subvalvulärt, valvulärt eller supravalvulärt ger hypertrofi av höger kammare med systoliskt blåsljud över pulmonalis, dilatation av lungartären och så småningom även dilatation av höger kammare. Ofta symtomfria valpar, en del valpar blir fort trötta och kan svimma vid ansträngning, men så småningom högersidig hjärtsvikt med avmagring, trötthet och ascites. Ofta känns svirr i tredje interkostalrummet på vänster sida. EKG är ofta normalt. Röntgen kan visa högersidig hjärtförstoring.

Behandling beror på graden av stenos. Vid mild stenos kan hunden ofta leva helt normalt, medan det vid grava stenoser, som ger hjärtsvikt ofta före 2-4 års ålder, ibland kan vara befogat med olika operationsmetoder där stenosen dilateras. Medicinsk behandling har begränsat värde.

Olika raser, men speciellt Cavalier King Charles Spaniel. Hundar med pulmonalisstenos bör inte användas i avel.

 

Ventrikulär septumdefekt

Ett hål mellan kamrarna,  så att blod shuntas från vänster till höger kammare via defekten och förr eller senare inträder hjärtsvikt med trötthet och dyspné. Vanligen holosystoliskt blåsljud, som bäst hörs på höger sida. EKG och Röntgen kan vara normala. Ekokardiografi krävs ibland för en diagnos. Ju större hålet är,  desto sämre prognos.

Behandling behövs inte vid lindriga defekter och större defekter opereras inte i Sverige.

Olika raser, men speciellt Golden Retriever, Flatcoated Retriever och Engelsk Bulldog.

 

Övriga defekter: 

Fallots tetralogi

Fyra samtidiga defekter: ventrikulär septumdefekt + pulmonalisstenos + ridande aorta ( aorta tar blod både från vänster och höger kammare) + hypertrofi av höger kammare. Kallas också för Fallots trilogi då hypertrofin anses vara sekundär till de andra tre defekterna. Symtom med trötthet, blåaktiga slemhinnor, cyanos, vid ansträngning och ibland även i vila. Systoliskt blåsljud över pulmonalis. Ofta föreligger polycytämi, som kan behandlas med åderlåtning varvid man tappar ur 20 ml blod/kg och ersätter detta med Ringerlaktat eller fys.koksalt så att hematokriten hålls under 60 %.  Dålig prognos med förkortad livslängd och ofta plötsliga dödsfall. Ultraljudsundersökning skall utföras vid misstanke, så att diagnos fås.

Oftast tillfälligt, medfött hjärtfel men anses ärftligt hos rasen Keeshond.  Engelsk Bulldog anses också vara mer drabbad än andra raser.

 

Högerställd aortabåge

Under fosterstadiet finns två anlag för aorta. Normalt utvecklas bara det vänstra, medan det högra tillbakabildas. Men det förekommer att högra sidan utvecklas istället och aortan ger då tillsammans med hjärtbasen och ett ligament, ligamentum arteriosum, en förträngning, en obstruktion, av oesophagus, så att valpen kräks upp odigererad föda. Upptäcks när valpen börjar äta fast föda, som inte kan ta sig förbi förträngningen i matstrupen. Risk för lunginflammation, aspirationspneumoni, och matstrupen blir utvidgad framför obstruktionen. Röntgen för diagnos. Behandling med operation, men oesophagusförändringarna är inte alltid reversibla.  Drabbade valpar bör inte säljas.

Förekommer hos bland annat Schäfer och Irländsk Setter.

Endokardiell fibroelastos

Förtjockat endocardium och kan ge dilatation av vänster förmak och kammare, ibland påverkan på mitralisklaffarna och risk för utvecklling av vänster- eller dubbelsidig hjärtsvikt.  Oftast ej blåsljud, så det är svårt att upptäcka vid besiktningen av valpar. Mycket varierande prognos och behandling saknas. Förekommer i Sverige ffa på Bearded Collie.

 

Förmaksseptumdefekt              

Ett hål mellan förmaken, atrikulär septumdefekt,  kan också förekomma, men är ovanligt.

Kan ge dilatation av höger förmak och kammare samt högersidig kammarhypertrofi med symtom som trötthet, svaghet och dyspné, eventuellt högersidig hjärtsvikt. Oftast normala hjärtljud i vila, ibland svagt, systoliskt blåsljud över pulmonalis. Ofta syns inget på Rtg och EKG. Syns med ekokardiografi. Behandlas inte i Sverige.

Det har beskrivits hos Boxer, Samojed och Old English Sheepdog.

 

Aortikopulmonär septumdefekt

Ger shuntning av blod mellan aorta descendens och lungartären med ökat tryck i lungorna. Svårt att operera och dålig prognos.

 

Dilaterad kardiomyopati: (s.dilated or congestive or idiopathic cardiomyopathy, chronic myocardial disease).

Med kardiomyopati menas alla hjärtmuskellidanden med okänd orsak ( idiopatisk etiologi). Ibland delas de in i primär med okänd etiologi och sekundär med känd etiologi, men de sekundära skall klassas som specifika hjärtmuskellidanden.

Dilaterad kardiomyopati  innebär dilatation av vänster och/eller höger kammare och är den vanligaste hjärtåkomman på stora raser såsom Grand Danois, Irländsk Varghund, Newfoundlandsh., S:t Bernhard och Bull Mastiff, men även vanligt på Dobermann, Boxer, Engelsk Coccer Spaniel m.fl.

Etiologin troligen multifaktoriell med familjär disposition, carnitinebrist, myoglobinbrist, virusinfektionern (ex.parvo) och immunologiska mekanismer inblandade. Sämre kontraktionsförmåga i myocardiet leder så gott som alltid till hjärtinsufficiens, om nu inte hunden dessförinnan plötsligt dör i ventrikulär arrytmi. Tachycardi med vasokonstriktion ger retention av salt och vatten, som trots kroppens kompensatoriska försök leder till lungödem/ascites och perifera ödem. Mitralisinsufficiens med förmaksdilatation kan ge förmaksflimmer och ventrikulära arrytmier ses ofta innan hjärtinsufficiensen utvecklats.

Diagnos genom symtomen på dyspné, trötthet, anorexi, viktminskning, ökad törst och bukomfång och ibland svimningsanfall. Bleka slemhinnor, ökad kapillär återfyllningstid, kalla tassar och öron, svag och snabb femoralispuls, ascites, leverförstoring och fyllda jugularvener är vanligt. Förstärkta andningsljud, tachypné, systoliska blåsljud, gallopprytm och extrasystoliska slag kan höras.

EKG visar ibland förmaksflimmer, breddat QRS och bortfall av ST, ibland ventrikulära extraslag eller ventrikulär tachycardi.

Röntgen kan visa hjärtförstoring, lungödem, hydropericardium, hydrothorax, ascites och leverförstoring.

Ekocardiografi är värdefullt för diagnosen.

Blodprover visar oftast normalvärden.

Behandlingen sker akut med lugn så inte hunden stressas, syrgastillförsel och morphinesulfat 0,5 – 1,0 mg/kg s.c.(finns bara som tabletter i Sverige!!). Ge Furosemid 2 – 4 mg/kg i.v., vilket kan upprepas var 2 – 4 timme. Prognosen är dålig och terapin får inriktas på att häva hjärtsvikten med vätskedrivande, kärlvidgande, kontraktionsstimulerande mediciner och på att försöka stabilisera hjärtverksamheten.

 

Vätska i hjärtsäcken

Orsakas vanligast av tumörer i hjärtat eller i dess närhet. En av de vanligaste orsakerna till högersidig hjärtsvikt på hund. Vätskan kan vara hemorrhagisk, exsudat eller transsudat.

Hemorrhagisk vätska, som oftast inte koagulerar, ses ffa vid tumörer, 50% av fallen med hemorrhagisk vätska orsakas av maligna tumörer. Näst vanligast är idiopatisk pericardit. Kan väven fås vid uremi. Hemangiosarkom ffa i höger förmaksvägg, höger hjärtöra (mer sällan höger kammare) ses bl.a. på Schäfer, Retriever och Pudel. Kemodektom (hjärtbastumör) utgående från kemoreceptorer i aortabasen metastaserar sällan och växer sakta, ses speciellt på brakycephala som Boxer, Bulldog och Bostonterrier.

Exsudat med inflammatorisk vätska (densitet >1,025 och totalprotein >3,0 g/dl) ses sällan hos hund, men kan förekomma vid infektioner som tuberkulos, pasteurella multocida, aktinomykos, nokardios, leptospiros och valpsjuka.

Transsudat (densitet <1,017 och totalprotein <2,5 g/dl) vid högersidig hjärtsvikt, hypoproteinämi och vid peritoneo-perikardialbråck på t.ex. Weimeraner, som kan vara symtomfria i många år innan de visar anorexi, kräkningar, dyspné och hosta. Oftast symtom under första levnadsåret.

Symtom lika som vid högersidig hjärtsvikt med takypné, hosta, ökat bukomfång, svaghet, svimning, smärta från bröstkorgen, anorexi och viktminskning. Dessutom dilaterad v.jugularis, ascites, leverförstoring, svag och varierande puls, dämpade hjärtljud vid auskultation, takykardi även i vila.

Diagnos Röntgen visar klotrunt hjärta, trachea kan vara förskjuten dorsalt, eventuella tumörer kan ses om de är >6-10 mm. EKG har tre klassiska fynd: 1: lågspänningsbild < 1 mV i avd II i 50-60% av fallen. 2: Varierande QRS-komplex beroende på att hjärtat svänger inuti hjärtsäcken i ca 50% av fallen. 3: S-T-segmenten kan vara förhöjda. Ekokardiografi är bästa sättet att upptäcka vätska i hjärtsäcken, redan 15-20 ml kan ses. Perikardiocentes är enda sättet att med säkerhet påvisa vätska i hjärtsäcken om ultraljud saknas. Använd kateter med mandrin eller med slang med trevägskorsning, en 60 ml spruta och EKG. Tappa från höger sida, för att bl.a. undvika coronarkärlen, vid revbensfogen mellan 4:e till 6:e intercostalrummen, röntgenbilden är till nytta vid val av plats. Klipp, tvätta och lokalbedöva huden på osederad hund. För in kanylen och aspirera.  Pneumoperikardiografi där vätskan töms och ersätts med CO­2 eller luft varefter rtg. görs. Cytologi av vätskan är av litet värde. Bakt. und. aerob/anaerob görs.

Behandling ffa urtappning av vätskan ett par gånger samt kortison i form av Prednison 1 mg/kg/dag i 2 – 3 veckor eller azatioprin 1 – 2 mg/kg 1 gång per dag p.o. i form av Azatioprin tabl. 10 mg, 25 mg, 50 mg  eller Imurel tabl. 25 mg, 50 mg

  

Kongenitalt Lymfödem hos Tollare

Ärftlig lymfangiodysplasi påvisad i Sverige. Generell form ger dödfödda eller mycket svaga valpar. Kliniskt ses den lokaliserade formen där ett eller två ben är ödematösa, oftast bakben. Man kan även se ödem i öronlappar, vulva och preputium. Regionala lymfknutan är hypoplastisk eller kan saknas helt. Bakbenet är ofta svullet från hasleden och distalt. Blodprov och rtg är normalt. Ibland perioder med febertoppar och ömhet i de angripna benen. Då kan behandling med Prednisolon 1 – 2 mg/kg x 2 i  8 – 14 dagar samt Ampicillin i  3 – 4 veckor sättas in. Diuretika har ingen effekt. Benet kan lindas med elastisk binda varje kväll för att minska ödemet. Behandling kan sättas in med licenspreparatet Venalot Depot (= 5,6-benso(alpha)pyron) tillverkare Schaper & Brummer ( u= tyskt y!), Salzgitter-Ringelheim i doseringen 1-2 mg/kg/dag uppdelat på tre dagsgivor. Stimulerar makrofager att bryta ner proteiner så att de kan transporteras via blodkärlen istället för via de dysplastiska lymfbanorna. Diagnos på kliniska bilden inklusive normal röntgen och blodprov samt eventuellt direkt eller indirekt lymfangiografi.

På en del hundar minskar ödemen med åren pga kompensatoriska mekanismer.

 

                                        

BLOD (bildning o. normalvärden hematologi,

sjukdomar)

Blödarsjuka:

När kroppen utsätts för trauman som skadar blodkärl, så uppstår en blödning som kroppen försöker stoppa på flera sätt. Reflexmässigt drar mindre blodkärl ihop sig, så att blodet rinner saktare. Skador på kärlens insida, endotelet, stimulerar blodplättar, trombocyter, att fästa sig vid skadan och starta en koagulering av blodet. Trombocyterna bildas i benmärgen och lever ca 10 dagar i blodet. De är nödvändiga för en normal koagulation och vid brist på dem, vilket kallas för trombocytopeni, ökar risken för blödningar. Trombocyterna är beroende av ett protein som kallas von Willebrand faktor. För att blodet skall koagulera krävs även andra koagulationsfaktorer av vilka tolv stycken brukar numreras med romerska siffror från  I till XIII. De är alla olika proteiner utom en, faktor IV, som är kalcium ( Ca⁺⁺). K-vitamin, fytomenadion, behövs också för att aktivera faktor II, protrombin, till aktivt trombin. Efter den primära koagulationen bildas fibrin i koaglet, så att det blir starkare och hålls på plats.

Vid brist på t.ex. trombocyter, von Willebrands faktor eller andra koagulationsfaktorer fås sjukdomar med ökad blödningsbenägenhet.

Hemofili A (synonymt med  klassisk hemofili) är vanligaste blödarsjukdomen hos hund. Vanligast på Schäfer och Cavalier King Charles Spaniel och orsakas av brist på koagulationsfaktor VIII, som bildas i levern. Vi brist på VIII minskas bildningen av fibrin och hunden blöder lättare. Valpar som har stor brist på VIII föds döda eller dör de närmaste dagarna efter födseln, medan de med endast liten brist på VIII kan leva länge utan symtom. De har ibland även använts till avel, då ägarna varit okunniga om sjukdomen, och spritt defekten till sin avkomma. Hundar med hemofili A har ingen förlängd blödningstid, eftersom trombocyter och den primära koagulationen fungerar, men koagulationen fullföljs inte helt med fibrinbildning i koaglet. Vanliga symtom vid hemofili A är blödningar i muskulatur och leder, som ger olika grader av hälta. Blod i kräkningar och avföring ses ibland och om de utsätts för yttre våld är risken stor att de dör i förblödning.

Diagnosen kan fås med speciella blodprov där man mäter halten av faktor VIII, som då är för låg. Halten av von Willebrands faktor är däremot ofta förhöjd hos hundar med hemofili A.

Någon effektiv behandling finns för närvarande inte. Injektionspreparat med faktor VIII finns för människa, men medicineringen är kostsam och besvärlig med olika biverkningar. Undvik situationer som kan medföra blödningar och använd inte sjuka eller anlagsbärare i avel.

Sjukdomen ärvs könsbundet recessivt och den ansvariga genen sitter på X-kromosomen. Hanhundar som har en sådan X-kromosom och en normal Y-kromosom blir sjuka, medan hondjur, tikar, med en sådan X-kromosom nästan alltid även har en frisk X-kromosom, som gör att de inte blir sjuka, men de är bärare av anlaget. För att en tik skall bli sjuk krävs att en bärartik paras med en sjuk hane, så att  tikvalpar får båda X-kromosomerna defekta. Det är mycket sällsynt. Regeln är att hanhundar blir sjuka, medan tikar kan vara anlagsbärare. Om en blödarsjuk hane paras med en frisk tik, så går defekten i arv till tikvalparna och de blir alla anlagsbärare, medan hanvalparna blir friska.

Hemofili B ( synonymt Christmas Disease ) orsakas av brist på faktor IX och ärvs också könsbundet recessivt som hemofili A, men den är mycket ovanligare. Småvuxna raser får oftast milda symtom, medan storvuxna raser kan få stora besvär.

Von Willebrands sjukdom är en av de vanligare blödarsjukdomarna  och förekommer hos ett stort antal raser och även på människa. Den orsakas av brist på von Willebrands faktor, som hos hund normalt bildas av blodkärlens endotelceller. Hos andra djur, t.ex. svin, och hos människa bildas faktorn även i benmärgen av speciella celler, som kallas för megakaryocyter. Sjukdomen är inte lika allvarlig som hemofili, men drabbade hundar blöder lätt och har ofta blödningar i munslemhinnan. De får ofta även blod i avföring, i urin, kraftigare blödningar vid löp och tandömsningar mm. Banala kirurgiska ingrepp kan bli livshotande.

Ingen effektiv behandling finns även om von Willebrands faktor finns för användning på människa. Viktigt med kartläggning inom drabbade raser för att utesluta anlagsbärare ur avel.

Sjukdomen är ärftlig. Hos bland annat Skotsk Terrier och Cheasepeake Bay Retriever ärvs den autosomalt recessivt. Båda föräldradjuren måste alltså vara bärare av anlaget för att avkomman skall få dubbel uppsättning, bli homozygot, och bli sjuk. Sjukdomen kan även nedärvas autosomalt dominant med ofullständigt genomslag, så att endast ett anlag, heterozygoti, krävs för att få sjukdomssymtom. Ofullständigt genomslag innebär att inte alla bärare blir sjuka.

Faktor I brist innebär brist på fibrinogen och ger från milda till allvarliga symtom. Ärvs autosomalt.

Faktor II brist innebär brist på protrombin och har setts hos bland annat Cocker Spaniel och Boxer.

Faktor VII brist ger oftast endast lindriga symtom och har setts hos bland annat Beagle. Faktorn är beroende av vitamin K.  Hundar med brist på faktor VII antas vara disponerade för att få hårsäckskvalster, demodex.

Faktor X brist har setts hos Amerikansk Cocker Spaniel där nyfödda valpar kan dö av inre blödningar inom två veckor från födseln. De som blir vuxna visar oftast milda symtom.

Faktor XI brist har setts hos Engelsk Springer Spaniel och Kerry Blue Terrier. Lindriga symtom, men blöder mer vid operationer.

Faktor XII brist ger inga symtom, men kan förekomma på hund.

Trombocytdefekter av ärtlig natur är också beskrivet hos hund.

 

Ökad blödningsrisk kan även orsakas av:

Trombocytopeni med för låg halt blodplättar, trombocyter. Det förekommer t.ex. vid för låg bildning av trombocyter. Trombocyter som är defekta avlägsnas av kroppen och kan ge trombocytopeni.

Benmärgsdepression av olika genes som exempelvis tumörer och viss medicinering kan skada bildningen av blodceller med ökad blödningsbenägenhet som följd.

Leverlidanden, hepatoser, kan sätta ned leverns produktion av koagulationsfaktorer med ökad risk för blödningar som följd.

Råttgiftsförgiftning med warfarinpreparat förstör K-vitaminets, fytomenadion, effekt med livsfarliga blödningar som följd. Symtomen kommer relativt långt, ibland dagar efter förtäringen av råttgiftet främst i form av trötthet, bleka slemhinnor, blod i kräkningar, avföring och urin, andningssvårigheter mm. Vid misstanke om förgiftning kan i tidigt skede framkallande av kräkning tömma magsäcken på gift. Olika sätt att framkalla kräkning på hund har föreslagits, t.ex. vanligt koksalt, senap eller 3 %-ig väteperoxidlösning i munnen, men bäst är att uppsöka veterinär som kan ge injektion av Apomorfin, som mycket effektivt framkallar kräkning. Dessutom behandlas den förgiftade hunden med K-vitamin både i injektions- och tablettform.

 

HAEMOBARTONELLOS orsakas av bakterien Haemobartonella canis, en gramnegativ rickettsie som sprids med fästingar och angriper hundens röda blodkroppar. Hundar har också smittats med infekterat blod genom munnen och vid blodtransfusion. Sjukdomen är i regel symtomlös på i övrigt friska hundar, men hundar som av någon anledning fått mjälten bortopererad kan få en brist på röda blodkroppar, en anemi, med trötthet och bleka slemhinnor. Vanligtvis är aptiten och kroppstemperaturen normala.

Diagnos fås genom att påvisa bakterien i blodutstryk på anemiska hundar med opåverkad benmärg. Blodprov visar att nya, röda blodkroppar bildas genom förekomst av omogna så kallade reticulocyter, och en så kallad polychromasi och anisocytos av erytrocyterna. Denna typ av blodbrist kallas för regenerativ.

Behandling är antibiotika i form av oxytetracykliner. Ibland krävs en månads behandling eller längre. Om blodbristen blir livshotande krävs blodtransfusion.

 

 

 

RESPIRATION  ( övre luftvägar – nedre luftvägar)

 

KENNELHOSTA, som är en mycket akut sjukdom orsakas av flera smittämnen, vanligen parainfluensavirus ( canine para influensa virus, CPIV ) och canine adenovirus typ 2 = CAV-2. Mycket smittsamt och sprids lätt vid utställningar och andra ställen där flera hundar träffas. Utbrott fås lättare och blir allvarligare när samtidig infektion med bakterien Bordetella bronchiseptica eller Mycoplasma föreligger.

Parainfluensavirus ger efter en inkubationstid på cirka 1 vecka en inflammation i näshålan och luftrören, en tracheobronchit, med en oftast lindrig hosta.

Bordetella bronchiseptica ger efter en inkubationstid på 3 – 5 dagar en hosta som varar i cirka 10 dagar. Om kennelhostan ger alltför stor påverkan på hundens allmäntillstånd eller att det tillkommer en sekundärinfektion kan antibiotika sättas in.

Vaccin finns som profylax mot både parainfluensa och Bordetella och ger skydd i cirka 1 år.

 

 

DIGESTION ( munhåla – matstrupe – magar – tarmar – anal)

 

PAPILLOM i munhålan på hund kan orsakas av virus, Canine Oral Papillomavirus förkortat COPV. Det ser ut som blomkålsliknande vårtbildningar på läpparnas insida, på tandköttet, runt tungan och ibland långt ner i svalget. Det kan ofta bli mellan 50 och 100 stycken papillom i munnen.  

Förutom att papillomen upptäcks lätt om man tittar hunden i munnen, så kan symtomen vara dålig andedräkt, irriterad munhåla med dreglingar och blödningar. Efter 4 till 8 veckor börjar papillomen i regel försvinna av sig själva utan behandling. I undantagsfall kan något papillom finnas kvar upp till 2 år.

Sekundärt kan bakteriella infektioner tillstöta med varbildning, som då kräver antibiotikabehandling.

Behandling är i de flesta fall onödig, men enstaka gånger kan papillomen bli så rikliga och stora att hunden får andningsbesvär. Då krävs en operation, så att andningen blir normal. Att veterinären opererar bort ett antal störande papillom verkar påskynda självläkningen, troligen på grund av snabbare immunitet när papillomantigen frigörs av operationen.

 

CORONAVIRUS som angriper hundar kallas för Canine Corona Virus, förkortat CCV. Sjukdomssymtom ses mest hos unga valpar. Viruset angriper tunntarmarna och efter en inkubationstid på 1 – 3 dagar ses symtom med nedsatt aptit, kräkningar och illaluktande diarré. Oftast har hunden normal kroppstemperatur och den tillfrisknar i regel spontant inom en vecka, men ibland tar det ett par veckor eller mer. Kraftig uttorkning kan fås, men dödligheten anses vara låg. Farligast är coronavirus när infektionen sker samtidigt med parvovirus och valpsjuka.

Behandlingen är understödjande som vid andra typer av kräkningar och diarré. Vid eventuell uttorkning ges dropp med till exempel Ringeracetat och glukos. Antibiotika är i regel inte behövligt, såvida det inte föreligger risk för blodförgiftning, sepsis.

 

ROTAVIRUS kan ge tarminflammation med diarré på valpar yngre än 12 veckor. Oftast angrips valpar under 2 veckors ålder och så gott som aldrig valpar äldre än 6 månader.  De flesta infektioner är symtomfria eller med endast lindriga symtom i form av lindrig diarré, nedsatt aptit och trötthet. Mycket unga valpar kan i enstaka fall drabbas lite hårdare och bli uttorkade.

CAMPYLOBACTER är bakterier, som kan ge diarré på hund. Det är gramnegativa, rörliga stavar och de vanligaste campylobakterna på hund är C.jejuni och C.coli. Bakterierna sprids med avföringen från sjuka djur och smittan förs sedan oftast över till nya djur med foder eller dricksvatten. Vanliga smittokällor är infekterat kött, speciellt kycklingkött och opastöriserad mjölk.

Symtomen ses mest på unga hundar under 6 månaders ålder och varierar från lite lösare avföring än normalt till vattentunn diarré, som i värsta fall kan vara blodblandad. Ofta ses en slemblandad, vattnig och gallfärgad diarré som varar mellan 5 – 15 dagar, nedsatt aptit och ibland kräkningar. Feber kan förekomma liksom en förhöjning av antalet vita blodkroppar i blodet, en så kallad leukocytos. En del fall kan bli kroniska, med återkommande diarré under flera månader.

Diagnos fås genom att avföring undersöks på ett bakteriologiskt laboratorium.

Behandling kan göras med antibiotika och särskilt effektivt anses antibiotikan erytromycin vara. Även en del andra typer antibiotika kan användas, men dålig effekt har penicillin, ampicillin, trimethoprim och vancomycin.  En del campylobakter är motståndskraftiga, resistenta, även mot metronidazol och sulfadimethoxine.

Campylobakter kan smitta från hund till människa genom maten. Om man har en hund med diarré, så bör man därför noga tvätta sig innan man börjar tillaga mat av olika slag. Infekteras maten, så kan bakterierna växa till där. Vid för dålig tillagning kan man sedan bli sjuk av den maten.

 

SALMONELLA är gramnegativa bakterier som kan angripa de flesta djurslag inklusive människa. Smittan förs i regel över med foder eller dricksvatten. För att sjukdom skall uppstå krävs att hunden får i sig en relativt stor dos av bakterierna, för de flesta dör av den sura magsaften. Men de bakterier som passerar magsäcken levande kan orsaka stora besvär.

Symtomen beror på vilka organ som drabbas av bakterierna. Oftast är det mag-tarmkanalen, men även en allmäninfektion eller lokalisation till andra organ kan förekomma. Vanligast ses 3 – 5 dagar efter infektionen upphörd aptit med feber på 40 – 41 oC. Det följs sedan av kräkningar, buksmärtor och diarré, som i allvarliga fall blir blodblandad. Vid utdraget sjukdomsförlopp fås lätt en uttorkning av hunden och hårt angripna hundar blir svaga. Lunginflammation kan tillstöta med hosta, andningsbesvär och även näsblod ses någon gång.

En allmäninfektion av salmonella kan ge allmän blodförgiftning speciellt hos nedsatta hundar och små valpar.

Andra organ som kan angripas är könsorganen hos dräktiga tikar. Det kan bli vaginala flytningar, aborter, dödfödda eller svagt födda valpar vid en salmonellainfektion.

Diagnos fås genom att sända in prov till ett bakteriologiskt laboratorium.

Behandlingen beror på hur hårt sjukdomen tar. Vid uttorkning kan dropp behövas. Antibiotika som t.ex. trimethoprim och amoxicillin rapporteras ha god effekt.

Salmonella kan smitta från hund till människa genom maten. Om man har en hund med diarré, så bör man därför noga tvätta sig innan man börjar tillaga mat av olika slag. Infekteras maten, så kan bakterierna växa till där. Vid för dålig tillagning kan man sedan bli sjuk av den maten.

 

SHIGELLA är en gramnegativ bakterie, som ger diarré på djur och människor. Det finns fyra olika serotyper av bakterien, S.dysenteriae, S.flexneri, S. boydii och S.sonnei . Varje serotyp indelas sedan i flera olika subserotyper. Bakterierna bildar gifter, ett endotoxin s.k. shigatoxin och ett enterotoxin vilka är kraftiga och orsakar kraftiga tarmstörningar. På människa och apor, primater, ger shigella blodiga diarréer, så kallad dysenteri.

Hundar kan bli infekterade via foder, vatten eller människoavföring. I motsats till människor och apor är hundar ganska motståndskraftiga mot shigella. De blir sällan sjuka, men kan fungera som transportör av smittan till människor.

Diagnos genom odling av bakterierna på laboratorium. Shigella är ljuskänsliga och ömtåliga bakterier och kräver snabb och mörk transport för att överleva på väg till labbet.

Behandling med antibiotika, till exempel ampicillin, sulfonamider, tetracykliner och streptomycin.

 

YERSINIA enterocolitica är en gramnegativ bakterie som ger tarminflammationer på människa. Den kan växa även i kylskåpstemperatur, vilket är ovanligt för bakterier.  Den har hittats i avföringen hos både friska och sjuka hundar, som har haft långvarig diarré, tätt mellan avföringarna, krystningar och blod- eller slemblandad avföring. Allmäntillståndet på dessa hundar är relativt opåverkat.

Diagnos genom odling av bakterierna på specialmedium på laboratorium.

Behandling med antibiotika skall sättas in på hundar som diagnosticerats ha Yersiniainfektion.  Antibiotika av typ tetracyklin, gentamicin, cephalosporiner och trimethoprimsulfa i normaldosering anses effektiva. Penicilliner fungerar dåligt.

 

 

 

 

LEVER OCH EXOKRINA PANCREAS

 

HEPATIT orsakat av canine adenovirus typ 1 = CAV-1 är smittsam och kallas även för virushepatit, HCC eller infektiös hundhepatit. Symtomen är feber, buksmärtor och ofta fås även en hornhinnegrumling i ögonen.

I de flesta vacciner som används mot valpsjuka i Sverige ingår även vaccin mot smittsam hepatit i form av virusstammen CAV-2, som även ger immunitet mot CAV-1 men utan ögongrumlingar som biverkan.

 

TYZZER´S SJUKDOM ( eng: Tyzzer’s disease) orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus piliformis, som kan angripa ett stort antal olika djurslag inklusive hund.

B.piliformis hittas mest hos gnagare och avföring från dessa kan innehålla bakteriesporer som infekterar hundar. Lättast att insjukna har valpar, som ännu inte utvecklat någon stor immunitet mot sjukdomar. Bacillen förökar sig i tarmen och sprids sedan till levern som blir inflammerad.

Symtom är en snabbt insatt trötthet, upphörd aptit, buksmärtor, leverförstoring och utspänd buk. Hundarna får snabbt en undertemperatur och dör inom 24 – 48 timmar. Någon gång kan gulsot och diarré förekomma.

Diagnos fås oftast efter obduktion av den snabbt döende hunden. Karakteristiskt är rikligt med gråvita till blodiga prickar, 1 – 2 mm i diameter, på leverns kapsel och snittyta. Inflammatoriska förändringar ses ofta även i bakre tunntarmarna och i grovtarmarna, s.k. ileit och colit. B.piliformis kräver levande celler vid odling och växer inte på vanliga bakteriesubstrat.

Behandling är utsiktslös och hinner i regel inte sättas in.

 

 

ENDOKRINA ORGAN (hypofys, pancreas, thyreoidea,    parathyreoida, binjurar mm)

 

REPRODUKTIONSORGAN (= könsorgan)

 

HERPESVIRUS, canine herpes virus CHV, kan vara dödligt för nyfödda valpar, som ännu inte diat tillräckligt och därmed fått ett antikroppsskydd. Smitta efter 1 – 2 veckors ålder är i regel ofarligt. Herpesvirus kan även drabba valparna i livmodern före födseln, så att de aborteras, föds döda eller mycket svaga. Diagnos fås genom att sända in döda foster eller valpar till Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala. De har i regel typiska grå njurar med röda prickar på grund av blödningar. En naturligt infekterad tik som fått sjuka valpar utvecklar ofta en viss immunitet och kan därför senare få normala kullar. Vuxna hundar kan ibland bära smittan utan att visa symtom och periodvis sprida CHV med till exempel nässekret. Har man fått in herpesvirus i en kennel får man räkna med att alla hundar smittats.

För att undvika aborter och döda valpar kan man under dräktigheten vaccinera mot herpesvirus. Tiken vaccineras under löpet eller 7 – 10 dagar efter parningen. En andra vaccinering mot herpes ges sedan 1 – 2 veckor före beräknad valpning. Vid nästa dräktighet vaccinerar man på samma sätt.

 

BRUCELLOS orsakas av den gramnegativa bakterien Brucella canis. Symtom visar sig på tikar oftast som aborterade foster efter 45 – 55 dagars dräktighet, ibland även så tidigt att fostren resorberas utan att några symtom ses. Efter aborten finns smitta i tikens vaginalflytningar under 4 – 6 veckor. Hanhundar kan få testikelinflammationer som leder till förkrympta testiklar, nedsatt könsdrift och sterilitet. Infektionen blir ofta kronisk och mer än 50 % av hundarna har bakterien i 1 år eller mer. Diagnos brukar kunna fås med ett blodprov. Sjukdomen är ovanlig i Sverige. Brucella canis kan smitta till människa, som till skillnad från hundar brukar bli bra av en behandling.

Behandling är svår och en kombination av antibiotika med Tetracyklin 25 mg/kg peroralt 3 gånger dagligen i 4 veckor och Streptomycin 10 mg/kg i.m. två gånger dagligen tillsammans med tetracyklin vecka 1 och 4 är en rekommendation. Tidigt insatt behandling är viktigt, men det är vanligt att infektionen trots det blossar upp igen, speciellt på hanhundar.

 

 

 

URINORGAN

 

ÖGON

 

ÖRON